Några artiklar och bilder om Fagerhult i Ekeberga socken:
(Some articles and pictures about Ekeberga-Fagerhult)
Farbror Klas i berättartagen om de två tusen räfspinnarna
Fagerhults by-intakt sedan vasens dagar
Så minns jag min hemby Fagerhult just när "nya tiden" kom för gott
Jag minns jag min hemby Fagerhult - del 2
Om soldattorpen i Ekeberga

Om du har kommit till denna sida direkt då kan du nå indexsidan via indexsida.
If you came here to this page directly than you can reach the index page via
index page.


Farbror Klas i berättartagen om de två tusen räfspinnarna

- Av Karl Birger Samuelsson -

Det fanns många färgstarka personer i min hemby Fagerhult. En sådan var Klas på Norrelund. Han var, likt många andra på sin tid, en mångkunnig man: snickare, nybyggare, smed, tjärbrännare, apterare m.m. m.m.

På äldre dar sålde han sitt egenhändigt byggda och uppodlade Norrelund och skulle slå sig till ro. Han hyrde därför en liten lägenhet i byn. Men det blev snart allt för enformigt för en verksam man. Han måste få något mer att syssla med. En gammal timmerstuga var till salu i grannsocknen. Den köpte han, rev den och forslade timret till en tomt som han köpt nära Ekeberga station. Det var ett bra läge för honom, nära affär och poststation. Med hjälp av en ungdomsvän timrade han sedan upp sig en ny stuga för andra gången i sitt liv. Något år senare hade han odlat upp jorden som fanns mellan bergskrevoma, och snart växte det blommor, potatis, spenat och andra grönsaker runtom på tomten. När så allt stod färdigt var han åter belåten med sin tillvaro. Det var alltid roligt att få en pratstund med Klas Magnusson, och jag besökte honom ofta på 1930-talet.

Protesterade mot orättvisor

Min far Carl-Peter Samuelsson och Klas hade varit ungdomskamrater, och upplevt mycket tillsammans. Båda var söner till arrendatorer under Lessebo Bruk och hade varit vittne till hur arrendatorerna utnyttjades av jordägaren. Enligt arrendekontraktet hade jordägaren fri rätt att "ordra" (befalla) arrendators familjemedlemmar att gratis utföra vissa tjänster åt brukspatronen. Klas berättade att han som barn hade fått springa den långa vägen upp till Åhult med bud från herrarna i Lessebo. Det var aldrig tal om att jag skulle få ett enda öre för besväret, sa han. Sådant protesterade far och Klas emot, liksom övriga orättvisor de upplevde. Hjalmar Branting och "jordbruksaposteln" P. Rössiö i Jönköping var deras idoler. Branting ville förändra samhällssystemet, Rössiö trodde att en bättre växtföljd och gödselvård skulle förbättra småjordbrukarnas levnadsförhållanden. Men det var inte enbart mörka minnen Klas hade i det förgångna. Det fanns också ljusglimtar. En dag när jag besökte honom berättade han följande:

Affärer - rätta sättet!

"Jag måste berätta för dig hur det gick till, när far din och jag skulle bli affärsman. Det hände i början på 90-talet då vi var ungkarlar båda två. Vi hade sett hur bland annat virkeshandlare tjänat stora pengar på lätt arbete. Varför skulle inte vi också kunna lyckas? Det gällde ju bara att börja med det rätta objektet. Varför inte försöka? Vi visste att det fanns en bonde i byn som hade ett par stora ekar, som stod så nära hans åkrar och att de drog all musten ur jorden. Han hade nämnt att han gärna ville få bort träden. Om vi skulle köpa dem, han säljer nog billigt, sa jag. Kör till, sa Carl-Peter, det går nog att förtjäna en del på dem. Men var ska vi sälja virket, undrade jag. Det köper nog Kosta Järnvägsverkstad, sa Carl-Peter. Och ekbarken säljer vi till garvaren på Kosta torg, inföll jag.

Två tusen rafspinnar

Dagen därpå var vi hos lantbrukaren och frågade om priset. Jag ska ha 5 kronor stycket för träden plus 2-tusen räfspinnar, och de ska vara färdigkretade så man kan slå dem direkt i räfsorna, blev svaret. Vi gick med på villkoren, det ska säkert gå vägen, tänkte vi. Nästa dag fällde vi träden med en stor stocksåg. Det hela gick utan större besvärligheter. Sedan kvistades ekarna och kapades i lämpliga stocklängder. Vi flådde av barken och hängde upp den på tork i sommarsolen. Nu var det bara tillkretningen som återstod av jobbet.

Kretning gav blåsor

Men det var inte BARA det ....!
En tidig morgon startade vi med kretningen. Redan framemot middagstid hade vi fått blåsor i handen vi höll kniven, det blev att ta till vänstran i stället. När kvällen kom var det blåsor i vänstra näven också. Resultatet av dagens möda befanns vara bara lite över 300 pinnar. Nästa dag måste vi ha båda händena omlindade med trasor, men vi gav inte tappt.

Marknadsföring

Vi tog det hela från den humoristiska sidan, skämtade med varandra, sjöng och trallade. Tack vare detta kunde vi hålla humöret uppe, trots den otäcka svedan i händerna tills den sista räfspinnen var klar. En sak var vi dock överens om: i nästa uppgörelse skulle det inte finnas några räfspinnar med i affären . . .
Nu övergick vi till att hacka sönder de torkade ekbarken i småstycken och ösa upp den i säckar. Sedan återstod "marknadsföringen". Carl-Peter kände trafikchef Rydeberg, så han åtog sig att försöka intressera honom för ekvirket. Han åkte upp till Kosta och lyckades fint, för på eftermiddagen kom trafikchefen med extratåg till byn och ville titta på hur det såg ut. Han köpte stockarna av oss utan prut. När han såg de skalade ekegrenarna tyckte han de var så vackra och sade: Ni ska få 15 riksdaler för de finaste i högen, jag ska bygga en veranda av dem. Där fick vi 15 kronor som vi inte räknat med. Carl-Peter hade lyckats bra med sin del, nu gällde det för mig att sälja barken. Nästa torgdag åkte vi till Kosta torg och hade en säck bark med oss som prov. Jag visade ekbarken för en garvare och frågade vad han ville betala per styck. Hur mycket begär du? sa garvarn. Bjud ett bra pris, min kompis och jag har 17 säckar till lika välbärgad och fin bark nere i Fagerhult, svarade jag. Garvarn bjöd då ett pris som var högre än vi tänkt oss, men det ville jag försöka dölja. Jag måste höra med kompisen först, genmälde jag. Jag ropade på Carl-Peter, som jag såg lite längre bort på torgplatsen. - Kom hit ett slag, jag tycker garvarn bjuder för dåligt för barken. Den affären får du göra upp sjalv, svarade Carl-Peter. Och det hade jag ju inget emot, så bra anbud som jag fått. Det var ett par lyckliga " affärsmän" som den kvällen åkte hem till Fagerhult. Nu låg framtiden i rosenskimmer för oss. Affärer det var modellen det? Vi räknade i minnet över hur många ekar det fanns i byn, men några räfspinnar skulle inte finnas med i fler uppgörelser . . .

Första och sista virkesaffären

Men det tog ett snöpligt slut med våra affärer med trävaror. Någon hade sett när vi växlade en femtiolapp i handelsboden. Ryktet spred sig snart i byn, och då fanns det inte längre några ektrad till salu.
"När ett par fattiga ynglingar kunde göra så stora pengar på träden, då var de allt värda att behålla . . ."

Ja, så slutade den affären, sa Klas och myste i det grå skägget.
Men roligt hade vi i alla faIl, Carl-Peter och jag.

(Ur Ekebergas hembyggsförening 1976)


Fagerhults by-intakt sedan vasens dagar

- Av Eric Fransson -

Enligt doktor PG Vejdes forskningar vet vi att Fagerhults by redan på Gustav Vasas tid bestod av två hemman samt att dessa hemman aldrig skattemässigt varit förmedlade som det hette. I klartext, hemmanden har hela tiden, sekler efter sekler, bibehållit sin skattekraft ostörda av krig med dess avtappning på manfolk och tydligen orörda av pester och annan hemsökelse. Drabbades nämligen en by av dyligt, kunde i värsta fall en hel by läggas i s.k. ödesmål. Gårdarna fick då, med reducerad skatt, brukas upp igen av någon annan agare under ett antal år. När val så skett och skattekraften därmed återvunnits fick hemmandet eller hemmanslotten åter full skatteplikt. Vi skall namligen med en gång vara införstådda med att begreppet hemman inte var något specifikt arealmässigt bestamt område lika för alla orter, utan i stallet ett mått på skattebärighet. Därvidlag var åkerjordens areal plus dess bördighet helt avgörande tillsammans med tillgången på naturliga betesmarker samt kärr och andra naturliga slättermarker ute i skogarna.

Vilken skatt sedan . . .

Må vi sentida svenskar klaga på skattetryck och utlagor, det står ju var och en fritt. Ändå är det ingenting mot vad den svenska allmogen fick utstå under forna dagar, speciellt då under storkrigens dagar och för att inte säga sekler. Trots det ringa åkermarksinnehavet fick t ex Fagerhults åbor under 1600-talet (enligt dr PG Vejde) årligen lamna 51 kg smör till kronan eller den frälseman som av staten förlänats skatteuppbörden. Till detta kom då ytterligare mantalspengar och dagsverken, underhåll av kyrka och präst, kyrkbyggen inte att förglömma, samt byns egna fattigvård osv. I mitten av 1600-talet hette förläningsherren Ludvig Camerarius, en inflyttad tysk adelsman, som då hade gjort landet, eller drottning Kristina, vissa tjänster. Och så fick han då skatten från den här länsdelen, allt smöret inkluderat.

Lövträdshultet vid Hagesjön

Två hemman, Södergården och Norrgården, det har följaktligen Fagerhults by bestått av i minst 500 år, kanske mer. Ändelsen "hult" betyder lövskog och lövskog fann den första fagerhultsbon mestadels kring den numera avtappade och torrlagda Hagesjön, som när den var som störst hade sin norra strandlinje nästan i höjd med nuvarande länsvag Lessebo-Kosta och sin östra strandlinje helt nära Södergårdens bebyggelse. Denna blev för Södergårdens del inte så koncentrerad som Norrgårdens, där bebyggelsen fram till 1800-talets början helt var samlad på södersluttningen mot Hagesjön, knappt ett 100-tal meter från den gamla strandlinjen och mellan de två små backarnas utflöden. Den första åbon i Södergården byggde aven han på en solsluttning mot sjön fast vaster om sjön. Det här var en naturlig gruppering. Man ville möta varsolens livsgivande varme så fort som möjligt. Samtidigt ville man ha skogen som vindskydd mot de vindar som fruktades mest, Nordan och Östan!

Ganska gott!

Varifrån den första fagerhultsbon kom invandrande ar inte gott att säga. Kom han söderifrån, d.v.s. via Ronnebyåns vattensystem och då närmast från sjön Läen, var det ganska naturligt för honom att gå vidare från Läens ganska magra strandområde med dess tallmoar och grus till ett mera lummigt lövskogsområde, tecknet på bördigare mark. Lika troligt ar emellertid att han kom vandrande österifrån, kanske från Lövsjöns lilla unika dalsänka där av allt att döma den allra första ekebergabon slog sig ner någon gång i tidig medeltid. Nåväl, nog om detta, det blir ändå enbart hypoteser. Men ett kan man med säkerhet fastslå, det var myllans beskaffenhet som avgjorde var bopålen skulle slas ner, ingenting annat. Och invid Hagesjöns strand fann han det ganska gott att vara, pionjaren. Av vad vi sagt framgår aven att Fagerhult ganska tidigt blev två hemman, två skatteenheter. Vi skrev också inledningsvis att de många krigens blodavtappning torde berört byn relativt skonsamt eftersom skattebärigheten bibehållits intakt seklerna igenom. Men detta kunde aven bero på att byn hade duktiga kvinnor som tog över ansvaret när mannen dragit i fält. Om detta behöver det knappast tveka, det var enbart så. Bländasägnen och värendskvinnornas speciella status, sett mot landet i övrigt, har säkerligen sin förklaring i verkligheten.Två hemman, det var från början detsamma som två gårdar, kompletterade med en och annan extra byggnad för ett allt talrikare gårdsfolk. När den första hemmansklyvningen ägde rum det vet skrivaren än så länge ingenting om, det får vi redovisa vid ett annat tillfälle. Men vi vet hur det alltid gick till, nämligen genom upprepande arvsskiften.

Skiftenas tid

I den här artikeln kommer vi därför att mestadels uppehålla oss vid sådana lantmäteriförrättningar som storskifte, enskifte och laga skiften. Ganska tidigt finner vi t ex att Södergården delats upp i fyra gårdar, s.k. fjärdingar. Samtidigt hade man i Norrgården gått ännu ett steg längre i hammansklyvningen och även rör sig med 1/8-dels mantal dvs " åttingar". Med tanke på att ingetdera hemman vid 1800-talets inledning hade mer än 11-12 tunnland (5-6 hektar) odlad jord vardera, förstår man att åttingbönderna hade en ganska svår försörjningssituation. Naturligtvis nyodlades en del, men nyodlingsambitionen bromsades samtidigt upp av problemet med de gemensamma skiftena. Odalmannen kunde inte vara säker på åt vilken han bröt åker, sig själv eller åt en granne. Så nog hade dåtida lantmätare, oftast beundransvart duktiga män, en stor uppgift att fylla.

Storskifte 1802 i Södergården

Den 11 maj 1802 inleddes en storskiftesförrättning i Södergården. Det gällde att fördela hemmandets inägor på ett rättvist sätt mellan de fyra fjärdingarna. Förrättningen som hade begärts den 8 juli 1801, var snabbt undanstökad. Intressenter var för dåvarande A 2:2, Jonas Jonasson ("Bygget", som numera ägs av Sten Karlsson), för A 2:3, Håkan Jonsson ("Merboms gård", numera ägd av Erik Andersson), för AC 2:4 Anders Börjesson (gården numera borta och tillförd Erik Anderssons gård) samt för C 2:5 Anders Nilsson) gården kallas i dagligt tal för Kullen, ägd av Erik Andersson). Tillsammans ägde den här kvartetten cirka 10 tunnland åker!

"Taxering"

Redan den 29 maj utfördes den viktiga taxeringen, d.v.s. uppskattningen eller bedömningen av de olika åkertegarnas och ängarnas värde. En självklar förutsättning för själva storskiftet. All åkermark var ju inte lika god som de bästa styckena osv. Därvid noterades bl.a. "att den del av flyet som ar inuti gården (hemmandet) anses ej ha något värde, därför ej taxerat". Den gemensamma åkerarealen var som nämnts liten, men då skall man i det sammanhanget komma ihåg att åkrarnas relativt magra produktion kompletterades med ganska stora odlingar på svedjeland, d.v.s. "brånar" som under en kort tidsrymd gav betydligt bättre skördar av såväl potatis som säd än åkrarna, vilka gav "fjarde kornet" eller kanske något mer ett bra år. Hemmandet noterades för 25 tunnland äng, varav en del naturligtvis var odlingsbar. Efter skiftet kunde nyodlingen forceras, vilket även skedde. Redan vid inventeringen kunde noteras att viss nyodling ägt rum och då antagligen gemensamt. Ett sådant åkernamn som "Stora Nybygget" tyder på detta. Andra namn var "Dalsåkern" och "Norra Hallsåkern." Och som sagt, den här lantmäteriförrättningen gick snabbt undan. Inte heller behövde någon flytta ut från sina dåvarande bustomter. Tydligen hade man under hand och utan hjälp av lantmätarna gjort en husgruppering som var naturlig. På Norrgården hölls storskifte på inägorna 1813. Åkerarealen var ungefär densamma här.

Enskifte mellan två hemman

Den 7 juli 1823 var hela byn kallad till lantmäterisammanträde. Enligt kungens påbud skulle enskifte äga rum mellan byns två hemman. Därmed skulle vissa oklarheter i gränsdragningen klaras ut. Nu kan man notera att en ny ägarekategori, nämligen industrin, kommit in i byalaget. Den nye ägaren var Lessebo Pappersbruk under den viljestarke J.L. Aschans ledning. En ny epok på gott och ont hade därmed inletts, en utveckling som delvis skulle slå sönder byns bondesamhälle. Än värre skulle det emellertid gå för ett par grannbyar. Marken gick ur bondehand och på sikt blev detta olyckligt.
Till det här första sammanträdet hade kallats för Södergården bergsrådet J.L. Aschan, representerad av bokhållaren Fredrik Wilhelm Rundberg, 1/4 mantal, Sven Jonasson, 1/4, Jonas Jonsson, 1/4, samt dennes omyndiga barn 1/4 mantal. Från Norrgården kom Nils Isaksson, 1/2 mantal, Petter Johansson, 1/4, Petter Nilsson och Håkan Nilsson, vardera 1/8-dels mantal. Inledningsvis hänvisas noggrant till protokollen från de ovannämnda storskiftena, för Södergårdens del utfört av förste lantmätare Zacharias Ljungdahl år 1802 och för Norrgården elva år senare av extra lantmätare Anders Lekander.

Såväl lätt som svårt

Byns externa gränser, dessa mot angränsande byar och socknar, hade man tydligen inte svårt att bestämma. I väster bildade Björkebacken eller Hässlebacken gräns mot Hovmantorp till vilket Lessebo då hörde - och mot Rislycke-Hulterstad byar särades man av Fagerhultsån samt i söder av sjön Läen o.s.v. I övrigt hade man ordentliga gränsrösen att lita sig till. Nr. ett fanns t .ex. vid Björkbäcken där Ryd, Fagerhult och Hässle ägor strålar samman. Det gränsröset hade, uppges det, en diameter av 3,5 alnar. Andra gränsmärken var bl .a. Abborrehall i Läen samt Ternehall i Fetsjön. Den 15 september 1823 noterades en översvamning i Läen, beroende på uppdämning vid Lessebo pappersbruk. Påföljden blev att strandmarkerna där icke tillfredsställande kunde beses. Tydligen gällde besiktningen slättermaderna vid Lilla Läen. Förrättningen som sådan blev en långdragen historia och så sent som på självaste nyarsaftonen 1825 håller man på att dividera om gränserna. Bergsrådet var dels en påstridig herre och dessutom var han sällan anträffbar när hans närvaro verkligen behövdes. Nagon gång sändes ilbud för att hämta honom, men tydligen kom J.L. Aschan när han själv detta gitte, inte förr.

Strandmark blev stor tvistefråga

Speciellt tycks man varit oense om tillhörigheten när det gällde Sjömossen och Lillemad intill Hagesjön. Inledningsvis sade Norrgårdens åbor ja till att områdena skulle tillhöra grannhemmandet. Men 1824 hade de ändrat sig. Då sade de nämligen nej till förslaget och därvid blev det. Totalarealen för Fagerhults by (alltså även sjöarealen inräknad) uppgick till 4313 tunnland. Markarealen var för Södergården 1890 tunnland och för Norrgården 1984. Torpen Fagraskog och Glasmålen noteras för Norrgården medan Kyrkemo och Fagraholm skrivs på Södergården.

Bycentrum sprängdes. Laga skifte år 1834

I och med det här kan det sägas att Södergården i stort var slutskiftad.
Vad som där hände senare under 1800-talet och i början av detta sekel var, att hemmandets skogsmarker till största delen fördes över i bolagshänder, något som även skedde med två gårdar i grannhemmandet. I Norrgården, där hemmansklyvningen gick snabbare, återstod ett ordentligt laga skifte. Därvid inledde man med östra halvgården den 20 oktober 1834. Intressenter var kyrkovärden Nils Isaksson, 1/4 mantal, (= Einforsgården) Petter Nilsson, 1/8, (nuvarande ägare Sigvard Johansson) och soldatcorporalen J.P. Zietben även denne ägare till 1/8-dels mantal. (Gården ägs numera av Sven Jansson).
Gode man var Petter Jonsson, Ryd och Gabriel Gustafsson, Muggehult. Vid det laget hade två gårdar, två åttingar, tillhörande västra halvgården, tydligen på frivillig väg flyttats ut från själva bycentrum eller " bolet" som området än idag kallas. Dessa åttingar, som sins emellan inte skiftades förrän 1849, ägs numera av Helge Augustsson och syskonen Gustavsson. Dessa gårdar var inte representerade vid nämnda sammanträde, utan den halvgården företräddes istället av Petter Johansson, 1/4 mantal. (Davidsons gård kallad).

Problemets karna?

Något hade skett och höll på att ske i byn beträffande bycentrum som av allt att döma hade påskyndat förrättningen. Beträffande den östra halv gården så hade nämligen J.P. Ziethen där nyuppfört en ladugård "alldeles vid allmänna gatan och nära Petter Nilssons tomt". Nu vid lantmäteritillfället hade han dessutom påbörjat byggandet av en mangårdsbyggnad där ytterväggarna var upptimrade till 2-3 alnars höjd. Så av allt att döma var det i sista momanget som laga skifte begärts, ty det är alldeles klart att vi här finner problemets kärna. Det visade sig också att när allt var skiftat och klart så fick "corporalen" flytta såväl sin nya ladugård som det påbörjade bostadshuset, flytta det norr ut över åkerträdan, vilket så småningom skulle ge gården dess smeknamn "Träan". Kostnaderna för flyttningen fick han dela med sin åttingsgranne inom deras gemensamma "fjärding", nämligen Petter Nilsson. Hårda bud men naturligtvis en nödvändighet.
Kyrkovärden Nils Isaksson hade redan förut flyttat ut från sin gamla tomt och har, heter det i protokollen" sina inägor i ett sammanhang". Vidare antecknas "att Petter Nilsson bor kvar på gamla tomten och för sina inägor utbrutna".
Mellan Norrgårdens tva halvgårdar var gränsdragningen klar så därmed var alla nöjda. Men inbördes hade halvgårdarna alltså problem. Vi citerar: "Emedan Nils Isaksson sedan storskiftet tilåvägabragt betydliga åkeruppbrytningar, så anses de likväl på chartan inte behöva upptagas efter som de komma att räknas till hans innehaf och tillfalla honom såsom liggande på hans håll gentemot det som den andra fjärdingen tillkommer." Följaktligen behandlade man "fjarding" mot "fjarding" allra först. På så sätt slapp kyrkovärden alls beskaffa sig med de andras stora problem som vi återkommer till. Vi läser vidare: "Vid kommande skiftesomläggning så får kyrkovärden Nils Isaksson, som redan avflyttat från gamla tomten, alla sina inägor i ett sammanhang, utom ett frånskilt åkerskifte i norra ändan av gården som i brist på tillgång af åker på Södra hållet måste tilldelas honom". Nästa stycke: "Petter Nilsson bor qvar på gamla tomten och kan där in till äfven få alla sina inägor utbrutna. Blott soldatcorporalen Ziethen afflyttar från sin tomt" . . .

Hårda bud

Som sagt, han måste flytta, det var hårda bud. Ny ladugård och påbörjad ny mangårdsbyggnad och det fanns ändå inget annat val. Naturligtvis hade han inte tänkt sig denna utgång när han skrev på ansökan om laga skifte, men det hade säkert de andra åborna. Man anar känslosvallet och dramatiken, men ändå framkommer det ingenting i protokollet som tyder på någon djupare ovänskap mellan intressenterna. Speciellt de två åttingsbönderna var nog annars högst olika personligheter. Den ene en åttingbonde som skulle leva av vad cirka två tunnland åker gav plus lite madslåtter och skogsbete. Nu skulle det visserligen bli möjllighet till en viss nyodling, men ändå . . .
Den andre en kronans karl, en soldatcorporal som tydligen var full av entusiasm för sin nya näring. Av allt att döma blev bondetiden i Fagerhult för hans del ganska kort. Hans öde är kanske värt ett särskilt kapitel en annan gång.
Året därpå, 1835 i maj månad flyttade han och Petter Nilsson ut gårdsbyggnaderna i nordlig riktning och till den andra sidan åkerträdan.
Nils Isaksson då? Ja, han hade enbart att titta på.

Byggnadsvolymen

Genom lantmätarens noggranna uppmätning och beskrivning av de två åttingarnas byggnader, får vi en fin bild av husens storlek på denna tid. Ja, t.o.m. en liten aning om själva standarden.
Så här beskrivs Petter Nilssons gårdsbyggnader:
Mangårdsbyggnad 16 alnar (en aln = 60 cm) x 11 x 6,5 alnar. Tre eldstader och torftak.
Undantagsstuga (rätt fantastiskt på en så liten gård) 15 alnar x 11 x 4,2 alnar. Två eldstader.
Ladugård 33 alnar lång, 10,5 bred och 6 alnar hög. Nyligen flyttad, tilläggs det. Vedtak. Undantagsladugård: 10 x 9,5 x 5,5 alnar. Corporal Ziethens byggnader: "Mangårdsbyggnaden upptimrad till blott 8 hvarf som utgöra en höjd av 3 alnar". Ladugården ny, i storlek som Petter Nilssons.
Mitt inne i alla förhandlingar beslöt man anlägga en gata från soldattorpet Lyckanshöjd till den dåvarande Rydvagen. Vägen lades ut till 6 alnars bredd och antagligen kom vägen att dela skogsskiften tillhöriga Nils Isaksson och Petter Nilsson. På så sätt bestod man hälften av vägmarken var samtidigt som lantmätaren stod för den juridiska sakkunskapen och dessutom kunde rita in vägen på kartan. I övrigt var det mest mossar och slåttrar som var debattobjekt. Bra skogsbeten eller skogsslåttrar värderades nämligen högre än själva skogen. Petter Nilsson fick t. ex. under själva slutjusteringen av förrättningen sig tillmätt " en ribba av Gubbamaden, norr om Kyrkovägen". Allt för slåtterns skull följaktligen.Varje brukningsdel skulle bestå av tre skiften. Var det svårt att klara detta marksammanhang, ritade man till en smal sambands-"ribba", som t ex strax öster om nämnda Gubbamad. En 90 alnar bred markremsa markerade där att Ziethens oxhage och kohage egentligen var ett begrepp, lantmäteritekniskt sett. Redan efter en månad kunde slutprotokollet för östra halvgården undertecknas.Trots de stora omvalvningarna!

"Byggt utmed allmänna gatan"

Redan den 27 november 1834 var lantmätaren klar för första sammanträdet med västra halvgårdens åbor: fjärdingsbonden Petter Johansson och åttingbönderna Johannes Jonsson och Håkan Nilsson. De två sistnämnda hade som vi förut omnämnt redan före laga skiftet flyttat ut sina gårdsbyggnader från det gamla "bolet" och "byggt utmed allmänna gatan", som det heter. "Bolen", alltså de gamla bustomterna diskuterades livligt under det här skiftet och de behöll sin ägomässiga splittring. Än idag talar man om "Gustavs bol", "Gunnars bol" och " Albins bol", namn som de forna bustomterna fått av sentida ägare och brukare. En noggrann taxering av marken vidtog även här. Sålunda antecknas att torpet Fagraskog med 2,2 skappland åker och beläget i "oxbagen", var så avlägset beläget att "ingen odlingsersättning skulle ske". Petter Johansson fick vid skiftet 468 tunnland, de andra två tillsammans 492. Motsvarande arealer var för östra halvgården: Isaksson 401 tunnland och de andra två 436 tillsammans.

Nyodlingens tid

Det fanns som nämnts en del torp. Förutom Fagraskog, Glasmålen (som vid den har tiden ännu inte fått detta namn), Kyrkemo och Fagraholm även Fagerås, numera kallat "Söratorp" samt Löverås, strax öster om Kyrkemo, plus de två soldattorpen, ett på vardera hemman.
På dessa småställen förekom alltså en viss uppodling eller hade förekommit. Åker som man oftast inte räknade gårdarna till godo.
Men efter dessa skiften kunde Fagerhults åbor börja att nyodla ordentligt, vilket även skedde. Först då åker på fastmark och sedan moss- och torvmarker. I slutet av 1920-talet gjordes den senaste och största uppodlingen genom att man efter ytterligare sänkning av Hagesjön (slåttersjö liksom Fetsjön efter sänkningar på 1800-talet), kunde lägga denna sjöbotten under plogen.
Ändå är numera Hagesjön blott betesmark. Odlingsytan sjönk nämligen kraftigt eller nagra års spannmålsodling och myllan blev åter för sank för plogen. Det har en och annan gång hörts planer på att återge sjön dess vattenspegel. I så fall måste man dock rädda ganska omfattande skogsarealer från att bli dränkta. Detta betyder att sjön aldrig kan aterfå sin ursprungliga vattenyta. Annars skulle sjön självfallet pryda sin plats eller rättare sagt Fagerhults by. Byn vid Lövhultet vid den gamla ursprungliga Hagesjön, själva byns ursprung. Trots att mjölkproduktionen i stort sett har fått vika för den nya tidens krav, ar sjalva åkerbruket ganska intakt i Fagerhults by. I början av 1950-talet fanns där cirka 40 hektar odlad mark och den odlas än idag. Vi har då enbart räknat den åkerareal som motsvarar de gårdar som här förut behandlats, d.v.s. själva den egentliga byn.

Stationssamhället

Nå, behövdes det då aldrig mer någon lantmätare i Fagerhult efter 1849? Jovisst, särskilt då i Norrgården på vilket Ekeberga lilla stationssamhälle skulle växa upp kring sekelskiftet, d.v.s. sedan Kosta - Lessebo järnväg - för länge sedan nedlagd - byggts förbi norrbyn.
Här några avstyckningsbeslut: År 1889 avstyckas mark till Kosta Glasbruk för "ångspårväg". År 1895 avstyckas Rosenlund, en affärsfastigbet, byggd av "Petter i Bygget". Tva år senare friköper smidesmästaren Frans A. Rosén sitt "Lindebo" och samma ar avstyckas mark till Carl Samuelsson för "Vestralund" och till Clas Magnusson för fastigheten Norrelund. Fem år senare köper Carl Samuelsson en ny tomt med beteckningen Lyckeborg och Johan Samuelsson tillstyckas sitt "Kronsborg" samt Carl Liljedahl " Lyckedal". Fagerhults och Ryds skola får tomt avstyckad 1907. År 1912 avstyckas Annelund och 1920 fastigheten Fridhem. Ar 1935 görs på grund av nybyggen två avstyckningar i byn, nämligen för Clas Magnusson och Carl-Gustav Davidsson. Darutöver har på senare år avstyckats tre tomter i Norrgården för lika många villor - och nu senast har uppförts en villa på Södergården. Så utvecklingen står aldrig riktigt stilla i Fagerhult. För säkerhets skull vill vi tillägga att de uppgivna årtalen inte alltid ar detsamma som byggåren. Byggts kan det ha gjorts såväl innan som efter det att lantmäteriet gjort sitt.

(Ur Ekebergas hembyggsförening 1978-1979)


Så minns jag min hemby Fagerhult just när "nya tiden" kom för gott

- Av Karl Birger Samuelsson -

Jag vill nu försöka skilldra de förhållanden som rådde i Fagerhults by och Ekeberga stationsområde under tiden 1914-1923.
Som jämförelse vill jag börja med de jordbruksenheter som då fanns och brukades: Fagerhults Norregård 7 st inkl. Fagraskog, Sörgården 4 st inkl Fagraholm jämte torpen Gummmarp, Kyrkemo. "Merboms", Norrelund, Lyckanshöjd och Glasmålen, vilka samtliga hade ett eller flera nötkreatur.
I byn fanns även undantagshus: Matilda Israelssons i "Bygget" och Eva-Lisa Jonssons på "Ekströmsgården" (mellangården i Sörgården), Blomkvists lilla stuga och Annelund, där bl. a. min farfar Samuel Petersson bodde, samt Anna Magnussons stuga vid Norrelund.
Vid "Stationen" låg följande bostadshus: Sågmästare Karl Samuelssons (köptes nästan samtida av f. hemmansägare Emil Davidsson), smeden J. A. Roséns, skomakare Nilssons, Carl Liljedals, Johan Samuelssons, skolan, handelsboden och järnvägsstationen. År 1916 lät f. kommunalordföranden Carl Davidsson uppföra ytterligare ett bostadshus i detta område. Över 160 personer bodde på den tiden i Fagerhult och Ekeberga stationsområde. Skolroten omfattade dessutom Ryds by samt Nyatorp. Längsta skolvägen hade barnen från Källekulla nära Gräsmo.
Stationen och handelsboden betjänade samma område, men affären betjänade också kunder från Hessle (en by i grannsocknen Hovmantorp, sedemera Lessebo församling). Stationssamhället med skola, handelsbod och sågverksindustri var centrumet för bygdens pulserande liv.

Porten mot omvärlden

Ekeberga post- och järnvägsstation var porten ut mot den stora världen. Där reste och kom folk och dit kom brev och tidningar. Ibland anlände också ett och annat paket från John Fröberg i Finspång eller Åhlen & Holm, Insjön. Det var alltid spännande när posten ropades upp i biljettluckan.
Brokiga Blad, en bilaga till Aftonbladets halvveckoupplaga, var den tidens serietidning. De yngre i syskonskaran slogs om den när den anlände en gång i veckan. Lantmannabladet hette en annan bilaga till dåtida Aftonbladet.

Väntsalen ett debattcentrum

Stationens väntsal var ändå den lokal som jag vill beteckna som den viktigaste. Jag har svårt att tänka mig att kunna undvara den! Den var f. ö. byns enda samlingslokal. Än idag känner jag stor tacksamhet mot stationsföreståndaren Bergkvist för den tolerans han alltid visade med förlängt öppethållande och för hans förståelse för den upprymda stämning som ibland rådde. De gamla i byn gillade annars inte väntsalen, som de gärna betecknade som en olycka för ungdomen, "som satt där och hängde och inte uträttade någon nytta. . .". Men så värst "farligt" tror jag inte det var. I väntsalen dryftades samhällsproblem av såväl inrikes som av utrikes art. Där enades man om att skaffa ett vandringsbibliotek till byn, där gick man in för att bilda en diskussionsklubb och andra utslag av små kulturyttringar. Och som antytts, vid "Stationen" fanns både skräddare, skomakare, träskomakare och smed - och skola.

Bra betyg åt skolan

Trots den enkla skolformen, D 2, vid Fagerhults folkskola, vill jag personligen ge den ett gott betyg. Jag kom att "tjuvstarta" där av en händelse. Lärarinnan hämtade mjölk hos oss, och jag som beundrade henne lite smått, brukade sitta i hennes knä medan hon väntade på att mjölkkrukan blev klar. En gång sade hon då att nu måste du komma med till skolan en dag och se hur roligt vi har det. De hade just börjat skolan för året. Jag blev förtjust och dagen därpå följde jag med min syster till skolan. Eftersom jag stortrivdes där gick jag sedan regelbundet hela terminen ut på "låtsas". Men det blev allvar av, för som en överraskning för både mig och mina föräldrar blev jag uppflyttad vid terminens slut . . ., trots att jag då nyss fyllt bara sex år.
Jag hyste stor beundran för min lärarinna närmast av tre orsaker: att hon visste så mycket om allting, att hon hade så vackert blont hår och att hon kunde ha så långa, välansade naglar utan det allra minsta svart under. Det senare förundrade mig särskilt.
När jag nu, nära 60 år senare, ser tillbaka på min dåtida skola gör jag det utan att spotta på det förflutna. Några besvärligheter må dock nämnas. Några läromedel, som kan jämställas med de nutida fanns inte. Läroböckerna skulle betalas av föräldrarna och nya köptes bara i yttersta nödfall, d.v.s. när de var helt sönderlästa av äldre syskon eller släktingar. Gamla katekeser och psalmböcker var tryckta i frakturstil och tämligen svårlästa för en liten elev. Dessa böcker var prioriterade i undervisningen och det var av stor vikt att inte staka sig på orden.
Skolan saknade brunn. Vatten för lärarinnans och skolans behov måste därför bäras från den ett hundratal meter bort belägna brunnen hos A.W. Samuelsson. Brunnen på skoltomten grävdes först 1916 av soldaten Berg och hans son Strömberg, fader till poliskonstapel Bertil Strömberg, Växjö.

En "salubrinflaska" med mjölk . . .

Nästan alla barnen hade matsäck med sig till skolan. Matsäcken var mycket enkel på den tiden - ett par brödstycken med smör eller ost och en "salubrinflaska" med mjölk. Brödet var oftast av sammalet rågmjöl och s.k. siktebröd förekom ytterst sällan. En stor kraftig pojke från en stor familj lät mig få rida på sina axlar under rasterna i utbyte mot en av mina smörgåsar. Det var många som hade det smått med brödfödan, särskilt under krigsåren.

Skottet i Sarajevo

På tal om kriget så hade "skottet i Sarajevo" nyss lossats när jag gick min första skoldag. Detta var också samtalsämnet bland de äldre. Bondetåget, Karl Staaf och kyrkklockornas mobiliseringsringningar var även på tapeten. Nya Växjöbladet och Aftonbladet som far prenumererade på, visade bilder på pickelhuvade tyska soldater, kejsar Wilhelm med sina uppåtvridna mustascher - och den åldrige österrikiske kejsaren till häst.

Handelsboden med bröstsockret

"Axel Davidson Ekeberga Speceri- och diversehandel. Manufakturer Garn och Vävnader" . . . Så stod det att läsa på påsarna från byns handelsbod. Det var smått om slantarna på den tiden. Dock, man fick i alla fall mycket för en liten peng. En femöring räckte till en stor klump "bröstsocker", som det var trådar i och som hade en ljuvlig smak, tyckte vi barn. Davidson drev en omfattande affärsverksamhet under 1910-talet. Han sålde bl.a. foder och spannmål (det fanns många hästar som användes vid skogs- och virkestransporter för sågverkets räkning) och Davidson hade också en filial i Transjö. Affärsbyggnaden i min hemby uppfördes omkring 1890, d.v.s. samtidigt som järnvägen och järnvägsstationen. Byggherre var Peter Israelsson, "Petter i Bygget", och byggnaden uppfördes egentligen till dennes son, som efter några år sålde den till Axel Davidson.

Sågverket

I brandstadgan för Ekeberga kommun under 1910-talet stod att läsa: "Vid eldsvåda inom Fagerhult kallas släckningsmanskapet medels signal vid Ekeberga Ångsåg" . . .!
Sågverket låg alldeles intill stationen på "Sjögrenagårdens" ägor. Det var ett par virkeshandlare som byggt sågen på egen mark sedan de köpt gården. Samtidigt som de avverkade sin egen skog köpte de så mycket de kunde av lantbrukarna i Fagerhult och Ryd. Bröderna Johan och Carl Sjögren började sågverksdriften i byn på 1890-talet. Sågverksanläggningen bestod av ramsåg jämte kantverk och kutterhyvel och det framställdes såväl sågade som hyvlade trävaror. Det fanns även ett virkesmagasin invid järnvägen. Vidare fanns rallspår med hästar som dragare från Ryd till sågbacken. Rallspår fanns också på sågplanen med en plankorsning över Kostajärnvägen till en vändskiva. Där vändes vagnarna för att komma parallellt med järnvägen.Virket utlastades mestadels under kvälls- och nattid. Framlidne Johan Samuelsson gjorde många arbetstimmar som nattarbetare samtidigt som han å dagtid skötte sitt ordinarie jobb.

Före termosen

Min far skötte lokomobilen och kutterhyveln och jag brukade ibland få gå till honom med lite extrakaffe. Det var före termosens tidevarv, så jag bar kaffet i en kvartersflaska inhöljd i en ullstrumpa.(Termosen började utannonseras några år senare: "på vintern varm utan spis", stod det i annonserna). På sågverket fanns det mycket märkvärdigt att studera för den lille parveln. Mest spännande var det när far signalerade efter rastens slut och slappte på ångan vid starten: - See ääpp . . . ropade han utåt sågrummet och drog på startkolven. Ångan pyste och fräste runt maskinen, dragremmarna klatschade mot remskivorna och cirkelklingornas vinande ljud blandades med övriga ljudeffekter. Fem timmar av tungt arbete återstod av 10-timmarsdagen!
Nåväl, det var inte bara på sågplatsen det arbetades. På stationsplanen skalades långpålar och sågades props. Propsen höggs i hela trädlängder i klenare skogsbestånd och kördes fram till stationen fram på våren. Här vidtog sedan justeringen. Först randbarkades veden med minst två barkränder. Sedan kapades virket i fallande längder från 10 fot ner till tre fot i förhållande till toppdiametermåttet: Ju kortare längd, dess mindre toppmått. Engelsmännen höll hårt på exakta gruvstötter. Den färdiga propsen staplades så i prydliga travar för torkning i sommarsolen, innan den lastades på järnvägsvagnar för utskeppning över Karlskrona. Carl Liljedal hade sina kolmilor ett stycke från sågen. Han flyttade sedan till Lessebo, och min far fortsatte att kola några år sedan sågverket lagts ner. Långpålar till fartygsmaster och ledningsstolpar skalades med bandkniv och rullades upp i vältor för torkning. De lastades sedan på "koppelvagnar" för att via Lessebo fraktas till köparen.

Fagerhults by och jordbruket

Fagerhults by är naturligtvis mycket annorlunda år 1975 än den var 1914. Lessebovägen ringlade fram genom byn och en och annan grind stoppade framfarten. Kor och får gick ofta och betade i vägkanten och likaså en skock höns. Jordbruksarbetet var tungt med dåtida primitiva redskap och arbetsdagen lång. Men stress förekom endast då regnhotad skörd skulle bärgas.
Redan vid sekelskiftet hade industrialiseringen börjat sätta sina spår i lantbruksbefolkningens levnadsvanor: Man köpte tyger, skor och redskap etc, som var fabrikstillverkade. Men efter utrikeshandelns avstängning efter krigsutbrottet 1914, upphörde utvecklingen i detta hänseende bland jordbrukama. Lantbefolkningen återgick i stor utstrackning till att i första hand producera alster för den egna familjens behov: Spannmål, kött, ull, spånadsväxer o dyl. Man drack kaffe av rostad råg eftersom kaffetilldelningen reserverades för festliga tillfällen: barndop, julkalas och ysten m. m. Fåraveln och linodlingen ökade under krigsåren och utgjorde ett bra tillskott i hushållen. Fåren gav ull och kött, linet garn och linfrö.

Första bilen och ullberedning

Fåren krävde bra hägnad, men det förekom emellertid ofta att man såg fåren gå lösa och beta på vägkanterna. Det var sällsynt att något får blev skadat i trafiken. Bilar saknades helt. Jag tror det var 1915 som jag såg den första bilen passera genom Fagerhult, möjligen något år tidigare . . . För att hindra fåren att röra sig för mycket under klippningen band man samman tre av fötterna med ett tygband. När klippningen av ullen var klar tvättades och torkades densamma. (En del fårägare föredrog att istället tvätta fåren före klippningen). Sedan "skrubbades" ullen på en med stora kardor utrustad bänk, vilket var en förberedning till kardningen som därpå vidtog. Man spann och tvinnade därefter "kemlorna" på spinnrocken. Strumpor, vantar och andra yllepersedlar stickades alltid med betydIigt större format än som syntes nödvändigt. Orsaken var att allt skulle "valkas". Valkningen skedde med hjälp av varmt vatten och såpa som plaggen gnuggades i. Där med var persedlama färdiga med en mjuk filtliknande yta och utomordentligt värmande. Dessutom krympta till lagom storlek.

Linodling

När häggen blommar är det tid att så, sen växer linet med blommor små", heter det i visan. Till linodling valde man i regel en åker som inte var allt för ogräsbemängd. Sedan linstrået nått en höjd av 20-30 cm slog den lilla bå blomman ut sina kälkar och de vackra blommorna lyste upp landskapsbilden. Efter blomningen kom frösättningen och när frökapslarna fram på hösten fått en ljusbrun färg var linet färdigt för "röskning" (ryckas upp). Det ogräs som inte plockats bort under växttiden, rensades bort vid röskningen och linet torkades på hässjor. När linet blivit torrt repades frökapslarna av och linfröet tröskades fram och rensades. Då var linhalmen färdig för rötning. På en stubbåker eller klövervall lades linet ut i strängar, där det fick ligga tills det färdigrötats. Efter lufttorkning skulle halmen slutligen bastetorkas.
Bastan bestod av ett timrat hus utrustat med en murad gråstensugn och hyllfacksliknande stänger, men saknade rökgång och skorsten. Framför bastan fanns en tillbyggnad, ett skjul där brytningen skedde. Sedan linhalmen lagts på plats inne i bastan tändes en ordentlig brasa i ugnen. När man så märkte att elden tagit sig, stängdes dörren. Basteröken pyrde sedan ut genom springorna i väggar och tak och den säregna rökdoften spred sig över byn i höstmörkret. Efter några timmar måste mer ved läggas i ugnen. Det var ett påfrestande jobb före gasmaskernas tid, ty det gälde ju att spara på den goda värmen .. . Något dygn senare var det tid för "bråtningen" (brytningen). Ett halvt dussin bråtor stod uppställda i basteskjulet och där bröts vedämnet i strået bort och linfibrerna i ytskiktet blev kvar. Arbetet måste utföras med stor omsorg, med utskakningar och dragningar. En hel del av byns ungdom var samlade vid dessa bråtagillen, där värdfolket bjöd på kaffe och andra förfriskningar.
Skaktningen var den behandling som sedan följde. I en skäktestol bankades skäktavfallet bort från blånorna med skäkteträet, en knivliknande tingest av stort format. Av blånorna spänns sedan det finaste garnet till drälldukar och brodérgarn m.m. Av skäkteavfallet vävdes grövre handdukar, madrassvar o dyl.
Det linfrö som inte användes till utsäde, blev istället ett bra kraftfoder till gödkalvar m. fl. Linfrövalling är också duglig till människoföda.
Spinning förekom allmänt i bondehemmen vid den tiden. Och vävde gjorde man också, allt mellan trasmattor och drälldukar. Barnen fick hjälpa till med att "spola tutor".

Läcka byk

Tvätten var ett hårt jobb för kvinnorna på den tiden. Oftast samlade man tvätt i stora mängder mellan varje byk. Många saknade tvättstuga och fick elda under en trefotagryta, som stod omgärdad med några stenar utomhus.Ett stort träkar, uppställt på en bock, packades nästan fullt med tvätten. Tvättmedel var soda och såpa, ibland även kalk och aska. När vattnet kokade började man ösa detsamma över tvätten. Träpluggen som satt i karets botten togs ur och tvättluten började rinna (läcka) ner i baljan inunder. När varmvattnet tog slut började man ösa tillbaka luten från baljan till grytan. Sedan vattnet blivit tillräckligt hett igen upprepades ösningen. Minst ett dussin "grytor" ansågs behövligt. I regel kom alla ungdomarna i byn till platsen, och pojkarna erbjöd sig ridderligt att ösa i flickornas ställe. Sång och musik kunde också förekomma och någon gång bjöd värdfolket på kaffe - trots ransoneringstiden. Det svåraste arbetet hade flickorna dagen därpå, då alltsammans skulle klappas och vridas i det ofta iskalla brunnsvattnet. Många nutida tvättmaskinsägare kan känna sig tacksamma över utvecklingen. Ja, man kunde göra mycket i hemmen på den tiden: koka tvål (receptet har jag tyvärr glömt), koka plåster, stöpa ljus och göra becktråd. Det sistnämnda minns jag än hur man gör. Med syl och becktråd kunde man laga skor, seldon m m.
Ystagillen och husförhör hörde hösten till. Det förstnämnda var en trevlig avkoppling för byns kvinnor - det senare en vånda för många inför risken att svara fel och staka sig vid uppläsningen inför prästen.

Min far och andra . . .

Mycket vore att säga om byns färgstarka befolkning, men det skulle bli allt för mycket att omnämna alla. Jag vill dock säga ett par ord om den jag kände bäst - min FAR! Han var en verkligt mångkunnig man, som klarade nästan allt han försökte sig på. De olika yrkena var: bonde, snickare, sågmästare, maskinist, smed, slaktare och kolare. När han t. ex. snickrade en dörr hände det att han i smedjan gjorde både gångjärn, lås och nyckel till densamma.
Som ung läste han i Lantmännabladet en beskrivning på hur man tillverkade slagmask för grisslakt. Han tillverkade en sådan och blev den förste i socknen som använde detta hjälpmedel, som alltså förskonade djuren från den grymma metoden med slakt utan bedövning. Det tog rätt lång tid innan reformen slog igenom i hela socknen. En del bönder sa att det inte blev så bra fläsk, när inte grisen fick skrika som förr!

Kändisar

De mest utomsocknes kända från min barndomsby Fagerhult är Bernhard Ekström, vilken så småningom blev RLF:s riksförbunds ordförande och Axel Davidson som sedemera blev bilhandlare i Växjö.

(Ur Ekebergas hembyggsförening 1977)


Jag minns jag min hemby Fagerhult

Del 2
- Av Karl Birger Samuelsson -

Första världskriget började lida mot sitt slut. Inte ens den lilla skogsbyn i Småland hade blivit opåverkad: Livsmedelsbristen gjorde sig kännbar. Mödrar från barnrika familjer i angränsande brukssamhällen vallfärdade till byn och bad att få, eller få köpa något matnyttigt. Alldeles tomhänta gick dom väl sällan från byn, men det fanns inte mycket att undvara. Krigsårens torksomrar gav dåliga skördar på de stegbundna tegarna. Surrogatvaror av olika slag tillverkades och släpptes ut på marknaden.: Potatisflingor som föreföl1 bestå av torkade potatisskal, skor med sulor av papper inlimmat i en tunn skinnbeklädnad, tvålar som till 90 % bestod av en slaggklump med en hinna av tvål, etc. Många blev rika på surret. Det var verkligen "fri företagsamhet" på den tiden . . .
Så kom då äntligen hösten 1918 då vapenstilleståndet inträdde. Världcns folk drog en lättnadens suck. Men mycket fanns ännu kvar som följde i krigets spår. En influensaepidemi som kallades "spanska sjukan" drog fram over landet. Många unga människor, särskilt vid militärförläggningar, gick bort för alltid. Andra blev invalidiserade för återstoden av sitt liv. Även vår by hade sina offer för farsoten. Dyrtiden som rått under kriget fortsatte oförminskat ännu några år. "Det blir aldrig normala tider mer", började gammalt folk att säga.

Aldrig mera krig

Men krigsslutet betydde dock, att en gnista av hopp hade tänts om bättre tider. "Aldrig mera krig" var parollen. En klockspelaregrupp som hette fredsklockorna reste runt om i landet och spelade i ordenshus och folketshuslokaler i samhällena. En viss kyrklig väckelse var också märkbar en tid framöver.

Lastbilen tar upp tavlan i trafiken

20-talet närmade sig . . . 1918 anskaffade AB Karlskrona träexport ett par traktorliknande lastbilar utrustade med järnhjul klädda med hårdgummi på bakhjulen och smala däck på de små framhjulen. Dessa blev ett nytt inslag i trafiken på Fagerhultsvägen bland hästskjutsar, cyklister och en och annan motorcyklist. Personbilar var ännu tämligen sällsynta i sammanhanget. Lastbilarna skramlade där de drog fram, så signalhornet kom sällan till användning. Bilarna saknade förarehytt, men hade en vindruta som satt i en träram indelade i fyra rutor. Liknade således en vanlig fönsterbåge. Förarna var vintertid utrustade med fårskinnspälsar som skydd mot kylan. Både hästar och kor, och en hel del äldre folk, hyste i början stor rädsla för "vidundren". Lastbilarna fick med åren tvenne offer.

Flottningen och järnvägen

Sedan mannaminne tillbaka i tiden hade flottning bedrivits i Fagerhultsån, lilksom i andra Smaländska vattendrag. AB Karlskrona Träexport, flottade årligen sedan många år tillbaka, allt timmer som avverkades i åns närhet, ner till sjön Läen. Man hade byggt "ståmmen" vid Älgasjön, Kvarndammen och Hulterstadsmader. På dessa platser dämdes vattnet upp under vårfloden, och släpptes sedan ut igen efterhand som timret flöt fram i ån. Att vara flottare krävde både erfarenhet, rådighet och styrka. Före gummistövlarnas tid var det också ett problem att hålla fötterna torra vid raska ingripanden i det iskalla vattnet. Flottningsarbetet började vid islossningstiden med att stockarna rullades ut i vattnet. Nagon gång i tiden hade flottningen utgått från Sandsjön, men merendels utgick man från Dunemader eller Norrsjön. Timret släpptes i första etappen fram till Älgasjön. Där fick man dra timret med "spelbåter" fram till södra änden av sjön. Ofta förekom "stockspelningen, nattetid, vid vindstilla. Efter Älgasjön var Kvarndammen nästa etappmal. Nedanför Kvarndammen, nära åbron, fanns en flyttningsränna byggd av trä, en sådan ränna till fanns längre upp i ån. Så var då stockarna framme vid Hulterstads mader. Härifrån fortsatte sista delsträckan ner till lilla Lä, som var en förlöpare till sjön Läen förenad med ett trångt sund.
Det var en trång och skärvig åfåra där flotten drog fram. Man "tjingade upp," d.v.s. drog upp stockarna på strandkanten på ett knepigt vis, som flotten sedan gled mot, förbi skären. Detta var en konst som krävde lång erfarenhet att lära. Varje flottare hade ett "pass", sin delsträcka att ansvara för. Timret fick inte stoppa och bilda bråtar, som skulle bli till stor skada för hela arbetslaget. Ju bättre en flottare kunde bygga upp sin delsträck, desto ledigare fick han det själv samtidigt som hans kamrater också hade fördel härav. Och förtjänsten var relativt god, tack vare att de flesta av karlarna var yrkeskunniga och samarbetsvilliga. En van flottare hade skapligt betalt, när han arbetade på tidlön, och ackordsförtjänsten var ju helt beroende av ett enigt och kunnigt arbetslag. Flottningen var något man såg fram mot på senvintern. "Det ar inte lönande att börja på något nytt jobb före flottningen, var det någon som brukade säga." Flottarna lämnade av timret vid lilla Lä, en förlöpare till sjön Läen. En med länsjärn sammanfogad kedja av stockar, förankrad i strandkanten på ömse sidor av den smala sjön, höll timmermassan på plats. Därifrån drogs timret i "flackar" (mindre länsknippen: med motorbåt till Djurhult i Lessebo f.v.b. till pappersbruket eller sågverket vid Öjen. Klenare virke transporterades i pråmar med motorbåt till Lessebo. Det ar säkerligen otaliga mängder timmer, som transporterats den farleden från Ekeberga socken till pappersbruket och sågverket i Lessebo.

Men bilismen blev flottningens och Kostajärnvägens baneman.

1926 var sista året flottleden kom till användning. Och därmed förlorade bygden ett inslag i samhällsbilden. Nya snabbare lastbilar kom i marknaden. Det blev lika billigt att lasta upp timret vid skogsvägarna och köra direkt till sågverket. Nu ett halvsekel senare ar snart flottningen ett avslutat kapitel i hela Sverige, med undantag av ett par väglösa områden i övre Norrland.

Bilismens andra offer. Kostabanan

Ett andra offer för lastbilen blev: Kosta-Lessebo Järnväg AB, som trafikerade linjen Lessebo - Kosta - Målerås södra. Kosta glasbruk byggde järnvägen i slutet av 1880-talet för att lösa brukets transportproblem. Men säkerligen var det i lika stor utsträckning med tanke på virkestransporter. Glasbrukets VD Hummel var jägmästare och bruket bedrev stora skogsavverkningar, med sågverk vid Visjön och Blågöl. Virket utlastades vid Kosta station och forslades över Lessebo eller Målerås till avnämaren. Virket från sågen i Åhult kördes med hästar till Kosta station för utlastning. I senare tid, åren 1918-1920, transporterades virket från sågverket vid Sandsjön med Träexportens förut nämnda lastbilar till Kosta station, där det justerades och utlastades. Några år senare började lastbilarna att hämta stockarna vid hyggena och sågat virke vid sågverken, ja t.o.m. vid järnvägens upplagsplatser. När så personbilen tog resenärerna, då hade järnvägen snart sålt den sista biljetten . . .
Ett fordon som före bilarnas tid väckte stor uppmärksamhet på Fagerhultsvagen, var grosshandlaren och senare konsuln August Andrés statliga ekipage; Herrgårdsvagn förspänd med vackra hästar i glänsande seltyg, med livréklädd kusk, själv i ensamt majestät med sin kraftiga stofthydda i baksätet. Konsul André var intressent och VD i AB Karlskrona Träexport. Närmast under honom i skogsförvaltningen lydde: Karl Arvidsson i Hovmantorp, Ludvig Arvidsson i Lessebo och Arvid Rålin i Fagerhult. Samtliga åtnjöt konsulns fulla förtroende, och kunde arbeta nästan självständigt. Omkring 1922 slutade André som chef för Träexporten och hade sedan Lessebo Gård kvar, vars fina djurbesättning var hans stora stolthet. Jägmästare Vinblad utsågs till ny chef. Vinblad skulle försöka driva bolaget mera lönsamt genom lönesänkning. Resultatet blev att en skogsarbetarefack förening bildades. Den första i Småland. Karlskrona träexport ändrade i mitten av 20-talet namnet till: AB Lessebo Skogar.

Kraftstationsbygget vid kvarnfallet

"Ljus över byn" stod att läsa på en väggannons uppsatt på järnvägsmagasinet vid Ekeberga station våren 1918. "Byamannen i Fagerhult kallas till sammanträde i min bostad den (dato) för att diskutera möjligheten att bygga ett kraftverk vid gamla Kvarnfallet i Fagerhultsån", undertecknat Axel Davidsson. Mötet hölls, men frågan bordlades med hänsyn till dyrtiden och bristen på materiel. Hösten 1919 flyttade Axel Davidsson till Växjö, och frågan blev vilande till år 1921. Vid den tiden var befolkningen i Kosta egna hem, Hulterstad och Källeskruv också beredda att medverka. En elektrisk andelsförening bildades och på sommaren 1922 startade kraftverksbygget. Samtidigt utfördes installationsarbetet i bostäder och andra lokaler. Skogsförvaltare Arvid Rålin deltog med stort intresse i kraftverksbygget. Han utförde bl .a. utstakningen av kraftledningslinjerna. Rålin var väl insatt i anläggningsarheten och hade tidigare varit konsul Andrés tekniska medhjälpare vid dennes uppförande av den ståtliga villa, som nu är prästgård i Lessebo.
Förvaltaretjänsten i Fagerhult ändrades åter till skogvaktaretjänst, och Rålin flyttade sedan till Lenhovda och fick anställning som förman vid Vägförvaltningen.
Anbud infordrades på kraftverksbygget som gav till resultat, att ett anbud från Albin Jonsson i Hulterstad gällande dammvallen godtogs. Min far Carl Peter Samuelsson åtog sig att bygga mittenpartiet som omfattade utgrävning, formsättning och gjutning av betongkonstruktionen jämte dammluckor etc. Den s.k. "isgrinden" en tät gallervägg som skulle förhindra att isflak, fiskar, trädgrenar och annat olämpligt material, skulle dras in i turbinerna, tillverkades hemma på gården i Fagerhult. Detsamma gällde också tillverkningen av beslag till dammluckor, skyddsräcken m.m. Jag var själv också med i smedjan många timmar den sommaren. Arbetet på byggnadsplatsen började med utgrävning till över två meter under åbottnen. Vattnet leddes förbi grävningsplatsen i en träränna. Men mycket vatten trängde in från bottnen och sidoma. Då kom Fars mångkunnighet väl till pass. Han tillverkade en pump av fyra långa och breda bräder. Bottenventil var en liten trälucka med gångjärn av läder. Ett "berett" kalvskinn fästes i toppänden på en lång trästång, med skinnets flikar fästade med remmar vid stången likt ett till hälften utspänt paraply. Så var pumpen klar. Och den funkade också. För att sedan slippa från att dra pumpen för hand tillverkade han ett vattenhjul, som sedan kopplades till pumpen. En svängbar lyftkran gjorde han slutligen, med hjälp av delar från en vanlig stubbrytare. Också den kom till god nytta vid kraftstationsbygget. År 1922 på årets sista dag stod kraftverket färdigt. Per Friberg i Källeskruv hade byggt maskinhuset. Turbiner och generatorer var på plats och hade börjat rotera och alstra energi. Kraftlinjen till Fagerhult var klar, och vi som bodde i byn var de första som fick se undret när lamporna tändes. Det blev så ovanligt ljust over byn, när ytterlamporna tändes, vid gårdarna i vintermörkret. En ny epok i byns historia hade inträtt på tröskeln till 1923. Kraftverkets övriga abonnenter fick ljuset några dagar senare.

Sjösänkningsepoken

Redan på 1840-talet hade man börjat sänka mindre sjöar här i landet. I området som gränsade till Lessebo var det den legendariske bergsrådet Aschan som införde nyheten. Och det var en sak, som vann gehör. Orsaken var väl närmast att få föda till kreaturen för att skänka en bättre avkastning till livsmedel. Befolkningstillväxten, som ökat sedan krigsutskrivningarna upphört, krävde ökad livsmedelsproduktion. Många svalt i de fattiga hemmen, särskilt vintertid. Det blev snart en verklig rusch att sänka sjöar. Varje by med självaktning måste ha minst en slåttersjö. I Fagerhult var det Hagsjön, som ligger alldeles intill byn, som togs i anspråk. En utloppskanal grävdes och sjön torrlades. Efter några år började gräset komma upp och täckte snart hela sjöbottnen. Min farfar Samuel Petersson, mindes hur bra gräset växte i början. "Det var märkligt hur långt och kraftigt det var, det var nära halvannan aln långt den första tiden", sa han. Och säkert blev det ett gott tillskott för utfodringen av djuren under vintertid. Det odlades på den tiden inga vallväxter. Åkerjorden sparades för odling av råg, korn och potatis, samt lin för spånad. Brödet måste stå framför allt annat. Höet måste tas från ängar och slåttermader. Hagsjöhöet skördades kollektivt av byamannen, som fick ställa upp med folk i förhållande till hemmansdelens storlek, höet fördelades efter samma regler. Eftersom byn omfattade 2 hemman = 2 mantal så fick den som brukade en "åttondedelsgård" en 16-del av höet, en fjärdingsgård en 8-del o.s.v. Byn hade dessutom del i en annan slåttersjö, Fetsjön, där Hesslebäcken utmynnade. Hessle byalag hade också del i Fetsjön eftersom Hesslebäcken utgjorde sockengräns mot Hovmantorp. Vid Hagsjöns utlopp i kanalen fanns ett stämme med en dammlucka. Varje höst dämdes vattnet upp over Hagsjön, för att sedan släppas ut igen på våren. Avsikten med detta var att skydda gräsrötterna under vintern, och samtidigt få en del gödande slamm, som kom från de två5 bäckarna som utmynnade i sjön. På byastämman under våren utsågs den som skulle se till, att detta blev gjort i rätt tid. Även andra av byns gemensamma angelägenheter behandlades, på den årligen återkommande byastämman.

Vinternöje på Hagsjön

Vintertid var Hagsjön till stort nöje för oss barn. Enkla hemtillverkade skridskor och "rundåka" var den utrustning vi fick klara oss med. En rundåka framställdes genom att man slog ner en påle i sjöbottnen, som gick upp ca en meter over iskanten. I pålens topp slog man sedan fast en kraftig järnteg. Sedan borrades ett hål i en lång trästång ett stycke från rotändan. Stången hängdes sedan över på järntenen, och en kraftig kälke bands fast vid stångens lillända. Och sen kunde karusellen börja . . . Det var det allra roligaste man visste på hela vintern . . .
Efter ett halvsekel började växtligheten på Hagsjön att försämras. Säkerligen är det otaliga "bojor" hö, som burits upp till madhusen runt slåttersjön under alla åren. En lantbrukskonsulent gav lantbrukarna rådet, att sänka sjön ytterligare för uppodling. År 1924 enades man om detta och utbjöd arbetet på entreprenad. Det lägsta anbudet lämnades av en gammal anläggningsarbetare från Urshult. Det var på grund av efterkrigsdepressionen som var rådande, ett lågt anbud som antogs. Den svängkran , som min far tillverkat för kraftstationsbygget, lånades till utgrävningen. "Kanal-August" hade full arbetsstyrka med sig från hemsocknen, duktiga arbetare som utförde ett hårt arbete för en ringa lön. Ett par tre år senare kunde man börja plöja marken, som sedan gav god avkastning ett tjugotal år framöver. Men sedan började matjordslagret sjunka ihop alltmer och stenarna tränga fram från bottnen. Nu år 1979 ar det inte mycket kvar av Hagsjön, som ar odlingsvärt.
Som före detta Fagerhultsbo ställer jag därför frågan? Vore det inte skäl för att låta Hagsjön återuppstå som en riktig sjö? Genom uppdämning? För fiskodling och som tillhåll för vattenfåglar. Tänk så vackert med en vattenspegel på sommaren. Och så hjälper man ju också naturen med att höja grundvattnet. . .

Min farfar berättar om "Calmareresan"

Som avslutning vill jag nämna om, vilken upplevelse det var för min farfar på hans första "Calmareresa".
Det var rätt vanligt på 1850-talet, att Fagerhultsbönderna körde ända ner till Kalmar och sålde björkved, hudar och skinn och annat de kunde avyttra, sa han. De körde merendels vintertid, då isarna bar och möjliggjorde genvägar. Det var i alla fall ca 8 mil dit ner. Till Växjö var det betydligt närmare, men priserna var förmånligare i Kalmar, som ju var sjöstad. M.a.o. de kunde sälja dyrt och köpa billigt. För pengarna köpte de i regel salt sill, brännvin och ibland även kaffe och snus. Farfar fick en gång som barn följa med sin fosterfar Johannes Jonsson på en sådan färd. "Det var märkligt att få se så mycket folk som det var i Calmare, och så många handelsbodar det fanns där" sa han. Men allra märkligaste var, att långt fram på natten höra när nattväckaren gick om i staden och ropade ut timslagen:
"Klockan ar elva slagen, måtte Gud bevara staden."
Ja, säkerligen var detta en stor upplevelse för en liten pojke uppe från skogsbygden.

(Ur Ekebergas hembyggsförening 1978-1979)


Om soldattorpen i Ekeberga (utdrag)

- Av Nils Hammarby -

Nr 112 Fagerhults Södregård
Beläget på gårdens inägor. Vid syn år 1887 anbefalles mindre reparationer och des uppges vid samma tillfälle att soldaten åtnjuter kontant lön av roten och att torpet är utarrenderat. Revs omkring år 1948 och lär vara återuppbyggt som sommarstuga någonstans vid Helgasjön.

(Utdrag ur en artikel i Ekebergas hembyggsförening 1980)

Rotetavla Fagerhult no: 112

Rotetavla Fagerhult 112


Om du har kommit till denna sida direkt då kan du nå indexsidan via indexsida.
If you came here to this page directly than you can reach the index page via
index page.

Paul Menso, Tollered, Sweden.

Uppdaterades senast: 22 april 2017