Några artiklar och bilder
om Fagerhult i Ekeberga socken:
(Some articles and pictures about
Ekeberga-Fagerhult)
Farbror Klas i berättartagen om de två tusen
räfspinnarna
Fagerhults
by-intakt sedan vasens dagar
Så minns jag min hemby Fagerhult just när "nya
tiden" kom för gott
Jag
minns jag min hemby Fagerhult - del 2
Om soldattorpen
i Ekeberga
Om du har kommit
till denna sida direkt då kan du nå indexsidan via indexsida.
If you came here to this page directly than you can reach the
index page via index page.
Farbror Klas i berättartagen om de två tusen räfspinnarna
- Av Karl Birger Samuelsson -
Det fanns många färgstarka personer i min hemby Fagerhult. En sådan var Klas på Norrelund. Han var, likt många andra på sin tid, en mångkunnig man: snickare, nybyggare, smed, tjärbrännare, apterare m.m. m.m.
På äldre dar sålde han sitt egenhändigt byggda och
uppodlade Norrelund och skulle slå sig till ro. Han hyrde
därför en liten lägenhet i byn. Men det blev snart allt för
enformigt för en verksam man. Han måste få något mer att
syssla med. En gammal timmerstuga var till salu i grannsocknen.
Den köpte han, rev den och forslade timret till en tomt som han
köpt nära Ekeberga station. Det var ett bra läge för honom,
nära affär och poststation. Med hjälp av en ungdomsvän
timrade han sedan upp sig en ny stuga för andra gången i sitt
liv. Något år senare hade han odlat upp jorden som fanns mellan
bergskrevoma, och snart växte det blommor, potatis, spenat och
andra grönsaker runtom på tomten. När så allt stod färdigt
var han åter belåten med sin tillvaro. Det var alltid roligt
att få en pratstund med Klas Magnusson, och jag besökte honom
ofta på 1930-talet.
Protesterade mot orättvisor
Min far Carl-Peter Samuelsson och Klas hade varit
ungdomskamrater, och upplevt mycket tillsammans. Båda var söner
till arrendatorer under Lessebo Bruk och hade varit vittne till
hur arrendatorerna utnyttjades av jordägaren. Enligt
arrendekontraktet hade jordägaren fri rätt att
"ordra" (befalla) arrendators familjemedlemmar att
gratis utföra vissa tjänster åt brukspatronen. Klas berättade
att han som barn hade fått springa den långa vägen upp till
Åhult med bud från herrarna i Lessebo. Det var aldrig tal om
att jag skulle få ett enda öre för besväret, sa han. Sådant
protesterade far och Klas emot, liksom övriga orättvisor de
upplevde. Hjalmar Branting och "jordbruksaposteln" P.
Rössiö i Jönköping var deras idoler. Branting ville
förändra samhällssystemet, Rössiö trodde att en bättre
växtföljd och gödselvård skulle förbättra småjordbrukarnas
levnadsförhållanden. Men det var inte enbart mörka minnen Klas
hade i det förgångna. Det fanns också ljusglimtar. En dag när
jag besökte honom berättade han följande:
Affärer - rätta sättet!
"Jag måste berätta för dig hur det gick till, när far
din och jag skulle bli affärsman. Det hände i början på
90-talet då vi var ungkarlar båda två. Vi hade sett hur bland
annat virkeshandlare tjänat stora pengar på lätt arbete.
Varför skulle inte vi också kunna lyckas? Det gällde ju bara
att börja med det rätta objektet. Varför inte försöka? Vi
visste att det fanns en bonde i byn som hade ett par stora ekar,
som stod så nära hans åkrar och att de drog all musten ur
jorden. Han hade nämnt att han gärna ville få bort träden. Om
vi skulle köpa dem, han säljer nog billigt, sa jag. Kör till,
sa Carl-Peter, det går nog att förtjäna en del på dem. Men
var ska vi sälja virket, undrade jag. Det köper nog Kosta
Järnvägsverkstad, sa Carl-Peter. Och ekbarken säljer vi till
garvaren på Kosta torg, inföll jag.
Två tusen rafspinnar
Dagen därpå var vi hos lantbrukaren och
frågade om priset. Jag ska ha 5 kronor stycket för träden plus
2-tusen räfspinnar, och de ska vara färdigkretade så man kan
slå dem direkt i räfsorna, blev svaret. Vi gick med på
villkoren, det ska säkert gå vägen, tänkte vi. Nästa dag
fällde vi träden med en stor stocksåg. Det hela gick utan
större besvärligheter. Sedan kvistades ekarna och kapades i
lämpliga stocklängder. Vi flådde av barken och hängde upp den
på tork i sommarsolen. Nu var det bara tillkretningen som
återstod av jobbet.
Kretning gav blåsor
Men det var inte BARA det ....!
En tidig morgon startade vi med kretningen. Redan framemot
middagstid hade vi fått blåsor i handen vi höll kniven, det
blev att ta till vänstran i stället. När kvällen kom var det
blåsor i vänstra näven också. Resultatet av dagens möda
befanns vara bara lite över 300 pinnar. Nästa dag måste vi ha
båda händena omlindade med trasor, men vi gav inte tappt.
Marknadsföring
Vi tog det hela från den humoristiska sidan, skämtade med
varandra, sjöng och trallade. Tack vare detta kunde vi hålla
humöret uppe, trots den otäcka svedan i händerna tills den
sista räfspinnen var klar. En sak var vi dock överens om: i
nästa uppgörelse skulle det inte finnas några räfspinnar med
i affären . . .
Nu övergick vi till att hacka sönder de torkade ekbarken i
småstycken och ösa upp den i säckar. Sedan återstod
"marknadsföringen". Carl-Peter kände trafikchef
Rydeberg, så han åtog sig att försöka intressera honom för
ekvirket. Han åkte upp till Kosta och lyckades fint, för på
eftermiddagen kom trafikchefen med extratåg till byn och ville
titta på hur det såg ut. Han köpte stockarna av oss utan prut.
När han såg de skalade ekegrenarna tyckte han de var så vackra
och sade: Ni ska få 15 riksdaler för de finaste i högen, jag
ska bygga en veranda av dem. Där fick vi 15 kronor som vi inte
räknat med. Carl-Peter hade lyckats bra med sin del, nu gällde
det för mig att sälja barken. Nästa torgdag åkte vi till
Kosta torg och hade en säck bark med oss som prov. Jag visade
ekbarken för en garvare och frågade vad han ville betala per
styck. Hur mycket begär du? sa garvarn. Bjud ett bra pris, min
kompis och jag har 17 säckar till lika välbärgad och fin bark
nere i Fagerhult, svarade jag. Garvarn bjöd då ett pris som var
högre än vi tänkt oss, men det ville jag försöka dölja. Jag
måste höra med kompisen först, genmälde jag. Jag ropade på
Carl-Peter, som jag såg lite längre bort på torgplatsen. - Kom
hit ett slag, jag tycker garvarn bjuder för dåligt för barken.
Den affären får du göra upp sjalv, svarade Carl-Peter. Och det
hade jag ju inget emot, så bra anbud som jag fått. Det var ett
par lyckliga " affärsmän" som den kvällen åkte hem
till Fagerhult. Nu låg framtiden i rosenskimmer för oss.
Affärer det var modellen det? Vi räknade i minnet över hur
många ekar det fanns i byn, men några räfspinnar skulle inte
finnas med i fler uppgörelser . . .
Första och sista virkesaffären
Men det tog ett snöpligt slut med våra affärer med
trävaror. Någon hade sett när vi växlade en femtiolapp i
handelsboden. Ryktet spred sig snart i byn, och då fanns det
inte längre några ektrad till salu.
"När ett par fattiga ynglingar kunde göra så stora pengar
på träden, då var de allt värda att behålla . . ."
Ja, så slutade den affären, sa Klas och myste i det grå
skägget.
Men roligt hade vi i alla faIl, Carl-Peter och jag.
(Ur Ekebergas hembyggsförening 1976)
Fagerhults by-intakt sedan vasens dagar
- Av Eric Fransson -
Enligt doktor PG Vejdes forskningar vet vi att Fagerhults by
redan på Gustav Vasas tid bestod av två hemman samt att dessa
hemman aldrig skattemässigt varit förmedlade som det hette. I
klartext, hemmanden har hela tiden, sekler efter sekler,
bibehållit sin skattekraft ostörda av krig med dess avtappning
på manfolk och tydligen orörda av pester och annan hemsökelse.
Drabbades nämligen en by av dyligt, kunde i värsta fall en hel
by läggas i s.k. ödesmål. Gårdarna fick då, med reducerad
skatt, brukas upp igen av någon annan agare under ett antal år.
När val så skett och skattekraften därmed återvunnits fick
hemmandet eller hemmanslotten åter full skatteplikt. Vi skall
namligen med en gång vara införstådda med att begreppet hemman
inte var något specifikt arealmässigt bestamt område lika för
alla orter, utan i stallet ett mått på skattebärighet.
Därvidlag var åkerjordens areal plus dess bördighet helt
avgörande tillsammans med tillgången på naturliga betesmarker
samt kärr och andra naturliga slättermarker ute i skogarna.
Vilken skatt sedan . . .
Må vi sentida svenskar klaga på skattetryck och utlagor, det
står ju var och en fritt. Ändå är det ingenting mot vad den
svenska allmogen fick utstå under forna dagar, speciellt då
under storkrigens dagar och för att inte säga sekler. Trots det
ringa åkermarksinnehavet fick t ex Fagerhults åbor under
1600-talet (enligt dr PG Vejde) årligen lamna 51 kg smör till
kronan eller den frälseman som av staten förlänats
skatteuppbörden. Till detta kom då ytterligare mantalspengar
och dagsverken, underhåll av kyrka och präst, kyrkbyggen inte
att förglömma, samt byns egna fattigvård osv. I mitten av
1600-talet hette förläningsherren Ludvig Camerarius, en
inflyttad tysk adelsman, som då hade gjort landet, eller
drottning Kristina, vissa tjänster. Och så fick han då skatten
från den här länsdelen, allt smöret inkluderat.
Lövträdshultet vid Hagesjön
Två hemman, Södergården och Norrgården, det har följaktligen Fagerhults by bestått av i minst 500 år, kanske mer. Ändelsen "hult" betyder lövskog och lövskog fann den första fagerhultsbon mestadels kring den numera avtappade och torrlagda Hagesjön, som när den var som störst hade sin norra strandlinje nästan i höjd med nuvarande länsvag Lessebo-Kosta och sin östra strandlinje helt nära Södergårdens bebyggelse. Denna blev för Södergårdens del inte så koncentrerad som Norrgårdens, där bebyggelsen fram till 1800-talets början helt var samlad på södersluttningen mot Hagesjön, knappt ett 100-tal meter från den gamla strandlinjen och mellan de två små backarnas utflöden. Den första åbon i Södergården byggde aven han på en solsluttning mot sjön fast vaster om sjön. Det här var en naturlig gruppering. Man ville möta varsolens livsgivande varme så fort som möjligt. Samtidigt ville man ha skogen som vindskydd mot de vindar som fruktades mest, Nordan och Östan!
Skifte 1803 Kartan samt skiftesdokument hos Lantmäteriet
Skifte 1823 Kartan samt skiftesdokument hos Lantmäteriet
Ganska gott!
Varifrån den första fagerhultsbon kom invandrande ar inte
gott att säga. Kom han söderifrån, d.v.s. via Ronnebyåns
vattensystem och då närmast från sjön Läen, var det ganska
naturligt för honom att gå vidare från Läens ganska magra
strandområde med dess tallmoar och grus till ett mera lummigt
lövskogsområde, tecknet på bördigare mark. Lika troligt ar
emellertid att han kom vandrande österifrån, kanske från
Lövsjöns lilla unika dalsänka där av allt att döma den allra
första ekebergabon slog sig ner någon gång i tidig medeltid.
Nåväl, nog om detta, det blir ändå enbart hypoteser. Men ett
kan man med säkerhet fastslå, det var myllans beskaffenhet som
avgjorde var bopålen skulle slas ner, ingenting annat. Och invid
Hagesjöns strand fann han det ganska gott att vara, pionjaren.
Av vad vi sagt framgår aven att Fagerhult ganska tidigt blev
två hemman, två skatteenheter. Vi skrev också inledningsvis
att de många krigens blodavtappning torde berört byn relativt
skonsamt eftersom skattebärigheten bibehållits intakt seklerna
igenom. Men detta kunde aven bero på att byn hade duktiga
kvinnor som tog över ansvaret när mannen dragit i fält. Om
detta behöver det knappast tveka, det var enbart så.
Bländasägnen och värendskvinnornas speciella status, sett mot
landet i övrigt, har säkerligen sin förklaring i
verkligheten.Två hemman, det var från början detsamma som två
gårdar, kompletterade med en och annan extra byggnad för ett
allt talrikare gårdsfolk. När den första hemmansklyvningen
ägde rum det vet skrivaren än så länge ingenting om, det får
vi redovisa vid ett annat tillfälle. Men vi vet hur det alltid
gick till, nämligen genom upprepande arvsskiften.
Skiftenas tid
I den här artikeln kommer vi därför att mestadels
uppehålla oss vid sådana lantmäteriförrättningar som
storskifte, enskifte och laga skiften. Ganska tidigt finner vi t
ex att Södergården delats upp i fyra gårdar, s.k. fjärdingar.
Samtidigt hade man i Norrgården gått ännu ett steg längre i
hammansklyvningen och även rör sig med 1/8-dels mantal dvs
" åttingar". Med tanke på att ingetdera hemman vid
1800-talets inledning hade mer än 11-12 tunnland (5-6 hektar)
odlad jord vardera, förstår man att åttingbönderna hade en
ganska svår försörjningssituation. Naturligtvis nyodlades en
del, men nyodlingsambitionen bromsades samtidigt upp av problemet
med de gemensamma skiftena. Odalmannen kunde inte vara säker på
åt vilken han bröt åker, sig själv eller åt en granne. Så
nog hade dåtida lantmätare, oftast beundransvart duktiga män,
en stor uppgift att fylla.
Storskifte 1802 i Södergården
Den 11 maj 1802 inleddes en storskiftesförrättning i Södergården. Det gällde att fördela hemmandets inägor på ett rättvist sätt mellan de fyra fjärdingarna. Förrättningen som hade begärts den 8 juli 1801, var snabbt undanstökad. Intressenter var för dåvarande A 2:2, Jonas Jonasson ("Bygget", som numera ägs av Sten Karlsson), för A 2:3, Håkan Jonsson ("Merboms gård", numera ägd av Erik Andersson), för AC 2:4 Anders Börjesson (gården numera borta och tillförd Erik Anderssons gård) samt för C 2:5 Anders Nilsson) gården kallas i dagligt tal för Kullen, ägd av Erik Andersson). Tillsammans ägde den här kvartetten cirka 10 tunnland åker!
"Taxering"
Redan den 29 maj utfördes den viktiga taxeringen, d.v.s.
uppskattningen eller bedömningen av de olika åkertegarnas och
ängarnas värde. En självklar förutsättning för själva
storskiftet. All åkermark var ju inte lika god som de bästa
styckena osv. Därvid noterades bl.a. "att den del av flyet
som ar inuti gården (hemmandet) anses ej ha något värde,
därför ej taxerat". Den gemensamma åkerarealen var som
nämnts liten, men då skall man i det sammanhanget komma ihåg
att åkrarnas relativt magra produktion kompletterades med ganska
stora odlingar på svedjeland, d.v.s. "brånar" som
under en kort tidsrymd gav betydligt bättre skördar av såväl
potatis som säd än åkrarna, vilka gav "fjarde
kornet" eller kanske något mer ett bra år. Hemmandet
noterades för 25 tunnland äng, varav en del naturligtvis var
odlingsbar. Efter skiftet kunde nyodlingen forceras, vilket även
skedde. Redan vid inventeringen kunde noteras att viss nyodling
ägt rum och då antagligen gemensamt. Ett sådant åkernamn som
"Stora Nybygget" tyder på detta. Andra namn var
"Dalsåkern" och "Norra Hallsåkern." Och som
sagt, den här lantmäteriförrättningen gick snabbt undan. Inte
heller behövde någon flytta ut från sina dåvarande bustomter.
Tydligen hade man under hand och utan hjälp av lantmätarna
gjort en husgruppering som var naturlig. På Norrgården hölls
storskifte på inägorna 1813. Åkerarealen var ungefär densamma
här.
Enskifte mellan två hemman
Den 7 juli 1823 var hela byn kallad till
lantmäterisammanträde. Enligt kungens påbud skulle enskifte
äga rum mellan byns två hemman. Därmed skulle vissa oklarheter
i gränsdragningen klaras ut. Nu kan man notera att en ny
ägarekategori, nämligen industrin, kommit in i byalaget. Den
nye ägaren var Lessebo Pappersbruk under den viljestarke J.L.
Aschans ledning. En ny epok på gott och ont hade därmed
inletts, en utveckling som delvis skulle slå sönder byns
bondesamhälle. Än värre skulle det emellertid gå för ett par
grannbyar. Marken gick ur bondehand och på sikt blev detta
olyckligt.
Till det här första sammanträdet hade kallats för
Södergården bergsrådet J.L. Aschan, representerad av
bokhållaren Fredrik Wilhelm Rundberg, 1/4 mantal, Sven Jonasson,
1/4, Jonas Jonsson, 1/4, samt dennes omyndiga barn 1/4 mantal.
Från Norrgården kom Nils Isaksson, 1/2 mantal, Petter
Johansson, 1/4, Petter Nilsson och Håkan Nilsson, vardera
1/8-dels mantal. Inledningsvis hänvisas noggrant till
protokollen från de ovannämnda storskiftena, för
Södergårdens del utfört av förste lantmätare Zacharias
Ljungdahl år 1802 och för Norrgården elva år senare av extra
lantmätare Anders Lekander.
Såväl lätt som svårt
Byns externa gränser, dessa mot angränsande byar och
socknar, hade man tydligen inte svårt att bestämma. I väster
bildade Björkebacken eller Hässlebacken gräns mot Hovmantorp
till vilket Lessebo då hörde - och mot Rislycke-Hulterstad byar
särades man av Fagerhultsån samt i söder av sjön Läen o.s.v.
I övrigt hade man ordentliga gränsrösen att lita sig till. Nr.
ett fanns t .ex. vid Björkbäcken där Ryd, Fagerhult och
Hässle ägor strålar samman. Det gränsröset hade, uppges det,
en diameter av 3,5 alnar. Andra gränsmärken var bl .a.
Abborrehall i Läen samt Ternehall i Fetsjön. Den 15 september
1823 noterades en översvamning i Läen, beroende på uppdämning
vid Lessebo pappersbruk. Påföljden blev att strandmarkerna där
icke tillfredsställande kunde beses. Tydligen gällde
besiktningen slättermaderna vid Lilla Läen. Förrättningen som
sådan blev en långdragen historia och så sent som på
självaste nyarsaftonen 1825 håller man på att dividera om
gränserna. Bergsrådet var dels en påstridig herre och dessutom
var han sällan anträffbar när hans närvaro verkligen
behövdes. Nagon gång sändes ilbud för att hämta honom, men
tydligen kom J.L. Aschan när han själv detta gitte, inte förr.
Strandmark blev stor tvistefråga
Speciellt tycks man varit oense om tillhörigheten när det
gällde Sjömossen och Lillemad intill Hagesjön. Inledningsvis
sade Norrgårdens åbor ja till att områdena skulle tillhöra
grannhemmandet. Men 1824 hade de ändrat sig. Då sade de
nämligen nej till förslaget och därvid blev det. Totalarealen
för Fagerhults by (alltså även sjöarealen inräknad) uppgick
till 4313 tunnland. Markarealen var för Södergården 1890
tunnland och för Norrgården 1984. Torpen Fagraskog och
Glasmålen noteras för Norrgården medan Kyrkemo och Fagraholm
skrivs på Södergården.
Bycentrum sprängdes. Laga skifte år 1834
I och med det här kan det sägas att Södergården i stort
var slutskiftad.
Vad som där hände senare under 1800-talet och i början av
detta sekel var, att hemmandets skogsmarker till största delen
fördes över i bolagshänder, något som även skedde med två
gårdar i grannhemmandet. I Norrgården, där hemmansklyvningen
gick snabbare, återstod ett ordentligt laga skifte. Därvid
inledde man med östra halvgården den 20 oktober 1834.
Intressenter var kyrkovärden Nils Isaksson, 1/4 mantal, (=
Einforsgården) Petter Nilsson, 1/8, (nuvarande ägare Sigvard
Johansson) och soldatcorporalen J.P. Zietben även denne ägare
till 1/8-dels mantal. (Gården ägs numera av Sven Jansson).
Gode man var Petter Jonsson, Ryd och Gabriel Gustafsson,
Muggehult. Vid det laget hade två gårdar, två åttingar,
tillhörande västra halvgården, tydligen på frivillig väg
flyttats ut från själva bycentrum eller " bolet" som
området än idag kallas. Dessa åttingar, som sins emellan inte
skiftades förrän 1849, ägs numera av Helge Augustsson och
syskonen Gustavsson. Dessa gårdar var inte representerade vid
nämnda sammanträde, utan den halvgården företräddes
istället av Petter Johansson, 1/4 mantal. (Davidsons gård
kallad).
Problemets karna?
Något hade skett och höll på att ske i byn beträffande
bycentrum som av allt att döma hade påskyndat förrättningen.
Beträffande den östra halv gården så hade nämligen J.P.
Ziethen där nyuppfört en ladugård "alldeles vid allmänna
gatan och nära Petter Nilssons tomt". Nu vid
lantmäteritillfället hade han dessutom påbörjat byggandet av
en mangårdsbyggnad där ytterväggarna var upptimrade till 2-3
alnars höjd. Så av allt att döma var det i sista momanget som
laga skifte begärts, ty det är alldeles klart att vi här
finner problemets kärna. Det visade sig också att när allt var
skiftat och klart så fick "corporalen" flytta såväl
sin nya ladugård som det påbörjade bostadshuset, flytta det
norr ut över åkerträdan, vilket så småningom skulle ge
gården dess smeknamn "Träan". Kostnaderna för
flyttningen fick han dela med sin åttingsgranne inom deras
gemensamma "fjärding", nämligen Petter Nilsson.
Hårda bud men naturligtvis en nödvändighet.
Kyrkovärden Nils Isaksson hade redan förut flyttat ut från sin
gamla tomt och har, heter det i protokollen" sina inägor i
ett sammanhang". Vidare antecknas "att Petter Nilsson
bor kvar på gamla tomten och för sina inägor utbrutna".
Mellan Norrgårdens tva halvgårdar var gränsdragningen klar så
därmed var alla nöjda. Men inbördes hade halvgårdarna alltså
problem. Vi citerar: "Emedan Nils Isaksson sedan storskiftet
tilåvägabragt betydliga åkeruppbrytningar, så anses de
likväl på chartan inte behöva upptagas efter som de komma att
räknas till hans innehaf och tillfalla honom såsom liggande på
hans håll gentemot det som den andra fjärdingen
tillkommer." Följaktligen behandlade man
"fjarding" mot "fjarding" allra först. På
så sätt slapp kyrkovärden alls beskaffa sig med de andras
stora problem som vi återkommer till. Vi läser vidare:
"Vid kommande skiftesomläggning så får kyrkovärden Nils
Isaksson, som redan avflyttat från gamla tomten, alla sina
inägor i ett sammanhang, utom ett frånskilt åkerskifte i norra
ändan av gården som i brist på tillgång af åker på Södra
hållet måste tilldelas honom". Nästa stycke: "Petter
Nilsson bor qvar på gamla tomten och kan där in till äfven få
alla sina inägor utbrutna. Blott soldatcorporalen Ziethen
afflyttar från sin tomt" . . .
Hårda bud
Som sagt, han måste flytta, det var hårda bud. Ny ladugård
och påbörjad ny mangårdsbyggnad och det fanns ändå inget
annat val. Naturligtvis hade han inte tänkt sig denna utgång
när han skrev på ansökan om laga skifte, men det hade säkert
de andra åborna. Man anar känslosvallet och dramatiken, men
ändå framkommer det ingenting i protokollet som tyder på
någon djupare ovänskap mellan intressenterna. Speciellt de två
åttingsbönderna var nog annars högst olika personligheter. Den
ene en åttingbonde som skulle leva av vad cirka två tunnland
åker gav plus lite madslåtter och skogsbete. Nu skulle det
visserligen bli möjllighet till en viss nyodling, men ändå . .
.
Den andre en kronans karl, en soldatcorporal som tydligen var
full av entusiasm för sin nya näring. Av allt att döma blev
bondetiden i Fagerhult för hans del ganska kort. Hans öde är
kanske värt ett särskilt kapitel en annan gång.
Året därpå, 1835 i maj månad flyttade han och Petter Nilsson
ut gårdsbyggnaderna i nordlig riktning och till den andra sidan
åkerträdan.
Nils Isaksson då? Ja, han hade enbart att titta på.
Byggnadsvolymen
Genom lantmätarens noggranna uppmätning och beskrivning av
de två åttingarnas byggnader, får vi en fin bild av husens
storlek på denna tid. Ja, t.o.m. en liten aning om själva
standarden.
Så här beskrivs Petter Nilssons gårdsbyggnader:
Mangårdsbyggnad 16 alnar (en aln = 60 cm) x 11 x 6,5 alnar. Tre
eldstader och torftak.
Undantagsstuga (rätt fantastiskt på en så liten gård) 15
alnar x 11 x 4,2 alnar. Två eldstader.
Ladugård 33 alnar lång, 10,5 bred och 6 alnar hög. Nyligen
flyttad, tilläggs det. Vedtak. Undantagsladugård: 10 x 9,5 x
5,5 alnar. Corporal Ziethens byggnader: "Mangårdsbyggnaden
upptimrad till blott 8 hvarf som utgöra en höjd av 3
alnar". Ladugården ny, i storlek som Petter Nilssons.
Mitt inne i alla förhandlingar beslöt man anlägga en gata
från soldattorpet Lyckanshöjd till den dåvarande Rydvagen.
Vägen lades ut till 6 alnars bredd och antagligen kom vägen att
dela skogsskiften tillhöriga Nils Isaksson och Petter Nilsson.
På så sätt bestod man hälften av vägmarken var samtidigt som
lantmätaren stod för den juridiska sakkunskapen och dessutom
kunde rita in vägen på kartan. I övrigt var det mest mossar
och slåttrar som var debattobjekt. Bra skogsbeten eller
skogsslåttrar värderades nämligen högre än själva skogen.
Petter Nilsson fick t. ex. under själva slutjusteringen av
förrättningen sig tillmätt " en ribba av Gubbamaden, norr
om Kyrkovägen". Allt för slåtterns skull
följaktligen.Varje brukningsdel skulle bestå av tre skiften.
Var det svårt att klara detta marksammanhang, ritade man till en
smal sambands-"ribba", som t ex strax öster om nämnda
Gubbamad. En 90 alnar bred markremsa markerade där att Ziethens
oxhage och kohage egentligen var ett begrepp, lantmäteritekniskt
sett. Redan efter en månad kunde slutprotokollet för östra
halvgården undertecknas.Trots de stora omvalvningarna!
"Byggt utmed allmänna gatan"
Redan den 27 november 1834 var lantmätaren klar för första
sammanträdet med västra halvgårdens åbor: fjärdingsbonden
Petter Johansson och åttingbönderna Johannes Jonsson och Håkan
Nilsson. De två sistnämnda hade som vi förut omnämnt redan
före laga skiftet flyttat ut sina gårdsbyggnader från det
gamla "bolet" och "byggt utmed allmänna
gatan", som det heter. "Bolen", alltså de gamla
bustomterna diskuterades livligt under det här skiftet och de
behöll sin ägomässiga splittring. Än idag talar man om
"Gustavs bol", "Gunnars bol" och "
Albins bol", namn som de forna bustomterna fått av sentida
ägare och brukare. En noggrann taxering av marken vidtog även
här. Sålunda antecknas att torpet Fagraskog med 2,2 skappland
åker och beläget i "oxbagen", var så avlägset
beläget att "ingen odlingsersättning skulle ske".
Petter Johansson fick vid skiftet 468 tunnland, de andra två
tillsammans 492. Motsvarande arealer var för östra halvgården:
Isaksson 401 tunnland och de andra två 436 tillsammans.
Nyodlingens tid
Det fanns som nämnts en del torp. Förutom Fagraskog,
Glasmålen (som vid den har tiden ännu inte fått detta namn),
Kyrkemo och Fagraholm även Fagerås, numera kallat
"Söratorp" samt Löverås, strax öster om Kyrkemo,
plus de två soldattorpen, ett på vardera hemman.
På dessa småställen förekom alltså en viss uppodling eller
hade förekommit. Åker som man oftast inte räknade gårdarna
till godo.
Men efter dessa skiften kunde Fagerhults åbor börja att nyodla
ordentligt, vilket även skedde. Först då åker på fastmark
och sedan moss- och torvmarker. I slutet av 1920-talet gjordes
den senaste och största uppodlingen genom att man efter
ytterligare sänkning av Hagesjön (slåttersjö liksom Fetsjön
efter sänkningar på 1800-talet), kunde lägga denna sjöbotten
under plogen.
Ändå är numera Hagesjön blott betesmark. Odlingsytan sjönk
nämligen kraftigt eller nagra års spannmålsodling och myllan
blev åter för sank för plogen. Det har en och annan gång
hörts planer på att återge sjön dess vattenspegel. I så fall
måste man dock rädda ganska omfattande skogsarealer från att
bli dränkta. Detta betyder att sjön aldrig kan aterfå sin
ursprungliga vattenyta. Annars skulle sjön självfallet pryda
sin plats eller rättare sagt Fagerhults by. Byn vid Lövhultet
vid den gamla ursprungliga Hagesjön, själva byns ursprung.
Trots att mjölkproduktionen i stort sett har fått vika för den
nya tidens krav, ar sjalva åkerbruket ganska intakt i Fagerhults
by. I början av 1950-talet fanns där cirka 40 hektar odlad mark
och den odlas än idag. Vi har då enbart räknat den åkerareal
som motsvarar de gårdar som här förut behandlats, d.v.s.
själva den egentliga byn.
Stationssamhället
Nå, behövdes det då aldrig mer någon lantmätare i
Fagerhult efter 1849? Jovisst, särskilt då i Norrgården på
vilket Ekeberga lilla stationssamhälle skulle växa upp kring
sekelskiftet, d.v.s. sedan Kosta - Lessebo järnväg - för
länge sedan nedlagd - byggts förbi norrbyn.
Här några avstyckningsbeslut: År 1889 avstyckas mark till
Kosta Glasbruk för "ångspårväg". År 1895 avstyckas
Rosenlund, en affärsfastigbet, byggd av "Petter i
Bygget". Tva år senare friköper smidesmästaren Frans A.
Rosén sitt "Lindebo" och samma ar avstyckas mark till
Carl Samuelsson för "Vestralund" och till Clas
Magnusson för fastigheten Norrelund. Fem år senare köper Carl
Samuelsson en ny tomt med beteckningen Lyckeborg och Johan
Samuelsson tillstyckas sitt "Kronsborg" samt Carl
Liljedahl " Lyckedal". Fagerhults och Ryds skola får
tomt avstyckad 1907. År 1912 avstyckas Annelund och 1920
fastigheten Fridhem. Ar 1935 görs på grund av nybyggen två
avstyckningar i byn, nämligen för Clas Magnusson och
Carl-Gustav Davidsson. Darutöver har på senare år avstyckats
tre tomter i Norrgården för lika många villor - och nu senast
har uppförts en villa på Södergården. Så utvecklingen står
aldrig riktigt stilla i Fagerhult. För säkerhets skull vill vi
tillägga att de uppgivna årtalen inte alltid ar detsamma som
byggåren. Byggts kan det ha gjorts såväl innan som efter det
att lantmäteriet gjort sitt.
(Ur Ekebergas hembyggsförening 1978-1979)
Så minns jag min hemby Fagerhult just när "nya tiden" kom för gott
- Av Karl Birger Samuelsson -
Jag vill nu försöka skilldra de förhållanden som rådde i
Fagerhults by och Ekeberga stationsområde under tiden 1914-1923.
Som jämförelse vill jag börja med de jordbruksenheter som då
fanns och brukades: Fagerhults Norregård 7 st inkl. Fagraskog,
Sörgården 4 st inkl Fagraholm jämte torpen Gummmarp, Kyrkemo.
"Merboms", Norrelund, Lyckanshöjd och Glasmålen,
vilka samtliga hade ett eller flera nötkreatur.
I byn fanns även undantagshus: Matilda Israelssons i
"Bygget" och Eva-Lisa Jonssons på
"Ekströmsgården" (mellangården i Sörgården),
Blomkvists lilla stuga och Annelund, där bl. a. min farfar
Samuel Petersson bodde, samt Anna Magnussons stuga vid Norrelund.
Vid "Stationen" låg följande bostadshus: Sågmästare
Karl Samuelssons (köptes nästan samtida av f. hemmansägare
Emil Davidsson), smeden J. A. Roséns, skomakare Nilssons, Carl
Liljedals, Johan Samuelssons, skolan, handelsboden och
järnvägsstationen. År 1916 lät f. kommunalordföranden Carl
Davidsson uppföra ytterligare ett bostadshus i detta område.
Över 160 personer bodde på den tiden i Fagerhult och Ekeberga
stationsområde. Skolroten omfattade dessutom Ryds by samt
Nyatorp. Längsta skolvägen hade barnen från Källekulla nära
Gräsmo.
Stationen och handelsboden betjänade samma område, men affären
betjänade också kunder från Hessle (en by i grannsocknen
Hovmantorp, sedemera Lessebo församling). Stationssamhället med
skola, handelsbod och sågverksindustri var centrumet för
bygdens pulserande liv.
Porten mot omvärlden
Ekeberga post- och järnvägsstation var porten ut mot den
stora världen. Där reste och kom folk och dit kom brev och
tidningar. Ibland anlände också ett och annat paket från John
Fröberg i Finspång eller Åhlen & Holm, Insjön. Det var
alltid spännande när posten ropades upp i biljettluckan.
Brokiga Blad, en bilaga till Aftonbladets halvveckoupplaga, var
den tidens serietidning. De yngre i syskonskaran slogs om den
när den anlände en gång i veckan. Lantmannabladet hette en
annan bilaga till dåtida Aftonbladet.
Väntsalen ett debattcentrum
Stationens väntsal var ändå den lokal som jag vill beteckna
som den viktigaste. Jag har svårt att tänka mig att kunna
undvara den! Den var f. ö. byns enda samlingslokal. Än idag
känner jag stor tacksamhet mot stationsföreståndaren Bergkvist
för den tolerans han alltid visade med förlängt
öppethållande och för hans förståelse för den upprymda
stämning som ibland rådde. De gamla i byn gillade annars inte
väntsalen, som de gärna betecknade som en olycka för ungdomen,
"som satt där och hängde och inte uträttade någon nytta.
. .". Men så värst "farligt" tror jag inte det
var. I väntsalen dryftades samhällsproblem av såväl inrikes
som av utrikes art. Där enades man om att skaffa ett
vandringsbibliotek till byn, där gick man in för att bilda en
diskussionsklubb och andra utslag av små kulturyttringar. Och
som antytts, vid "Stationen" fanns både skräddare,
skomakare, träskomakare och smed - och skola.
Bra betyg åt skolan
Trots den enkla skolformen, D 2, vid Fagerhults folkskola,
vill jag personligen ge den ett gott betyg. Jag kom att
"tjuvstarta" där av en händelse. Lärarinnan hämtade
mjölk hos oss, och jag som beundrade henne lite smått, brukade
sitta i hennes knä medan hon väntade på att mjölkkrukan blev
klar. En gång sade hon då att nu måste du komma med till
skolan en dag och se hur roligt vi har det. De hade just börjat
skolan för året. Jag blev förtjust och dagen därpå följde
jag med min syster till skolan. Eftersom jag stortrivdes där
gick jag sedan regelbundet hela terminen ut på
"låtsas". Men det blev allvar av, för som en
överraskning för både mig och mina föräldrar blev jag
uppflyttad vid terminens slut . . ., trots att jag då nyss fyllt
bara sex år.
Jag hyste stor beundran för min lärarinna närmast av tre
orsaker: att hon visste så mycket om allting, att hon hade så
vackert blont hår och att hon kunde ha så långa, välansade
naglar utan det allra minsta svart under. Det senare förundrade
mig särskilt.
När jag nu, nära 60 år senare, ser tillbaka på min dåtida
skola gör jag det utan att spotta på det förflutna. Några
besvärligheter må dock nämnas. Några läromedel, som kan
jämställas med de nutida fanns inte. Läroböckerna skulle
betalas av föräldrarna och nya köptes bara i yttersta
nödfall, d.v.s. när de var helt sönderlästa av äldre syskon
eller släktingar. Gamla katekeser och psalmböcker var tryckta i
frakturstil och tämligen svårlästa för en liten elev. Dessa
böcker var prioriterade i undervisningen och det var av stor
vikt att inte staka sig på orden.
Skolan saknade brunn. Vatten för lärarinnans och skolans behov
måste därför bäras från den ett hundratal meter bort
belägna brunnen hos A.W. Samuelsson. Brunnen på skoltomten
grävdes först 1916 av soldaten Berg och hans son Strömberg,
fader till poliskonstapel Bertil Strömberg, Växjö.
En "salubrinflaska" med mjölk . . .
Nästan alla barnen hade matsäck med sig till skolan.
Matsäcken var mycket enkel på den tiden - ett par brödstycken
med smör eller ost och en "salubrinflaska" med mjölk.
Brödet var oftast av sammalet rågmjöl och s.k. siktebröd
förekom ytterst sällan. En stor kraftig pojke från en stor
familj lät mig få rida på sina axlar under rasterna i utbyte
mot en av mina smörgåsar. Det var många som hade det smått
med brödfödan, särskilt under krigsåren.
Skottet i Sarajevo
På tal om kriget så hade "skottet i Sarajevo" nyss
lossats när jag gick min första skoldag. Detta var också
samtalsämnet bland de äldre. Bondetåget, Karl Staaf och
kyrkklockornas mobiliseringsringningar var även på tapeten. Nya
Växjöbladet och Aftonbladet som far prenumererade på, visade
bilder på pickelhuvade tyska soldater, kejsar Wilhelm med sina
uppåtvridna mustascher - och den åldrige österrikiske kejsaren
till häst.
Handelsboden med bröstsockret
"Axel Davidson Ekeberga Speceri- och diversehandel.
Manufakturer Garn och Vävnader" . . . Så stod det att
läsa på påsarna från byns handelsbod. Det var smått om
slantarna på den tiden. Dock, man fick i alla fall mycket för
en liten peng. En femöring räckte till en stor klump
"bröstsocker", som det var trådar i och som hade en
ljuvlig smak, tyckte vi barn. Davidson drev en omfattande
affärsverksamhet under 1910-talet. Han sålde bl.a. foder och
spannmål (det fanns många hästar som användes vid skogs- och
virkestransporter för sågverkets räkning) och Davidson hade
också en filial i Transjö. Affärsbyggnaden i min hemby
uppfördes omkring 1890, d.v.s. samtidigt som järnvägen och
järnvägsstationen. Byggherre var Peter Israelsson, "Petter
i Bygget", och byggnaden uppfördes egentligen till dennes
son, som efter några år sålde den till Axel Davidson.
Sågverket
I brandstadgan för Ekeberga kommun under 1910-talet stod att
läsa: "Vid eldsvåda inom Fagerhult kallas
släckningsmanskapet medels signal vid Ekeberga Ångsåg" .
. .!
Sågverket låg alldeles intill stationen på
"Sjögrenagårdens" ägor. Det var ett par
virkeshandlare som byggt sågen på egen mark sedan de köpt
gården. Samtidigt som de avverkade sin egen skog köpte de så
mycket de kunde av lantbrukarna i Fagerhult och Ryd. Bröderna
Johan och Carl Sjögren började sågverksdriften i byn på
1890-talet. Sågverksanläggningen bestod av ramsåg jämte
kantverk och kutterhyvel och det framställdes såväl sågade
som hyvlade trävaror. Det fanns även ett virkesmagasin invid
järnvägen. Vidare fanns rallspår med hästar som dragare från
Ryd till sågbacken. Rallspår fanns också på sågplanen med en
plankorsning över Kostajärnvägen till en vändskiva. Där
vändes vagnarna för att komma parallellt med järnvägen.Virket
utlastades mestadels under kvälls- och nattid. Framlidne Johan
Samuelsson gjorde många arbetstimmar som nattarbetare samtidigt
som han å dagtid skötte sitt ordinarie jobb.
Före termosen
Min far skötte lokomobilen och kutterhyveln och jag brukade
ibland få gå till honom med lite extrakaffe. Det var före
termosens tidevarv, så jag bar kaffet i en kvartersflaska
inhöljd i en ullstrumpa.(Termosen började utannonseras några
år senare: "på vintern varm utan spis", stod det i
annonserna). På sågverket fanns det mycket märkvärdigt att
studera för den lille parveln. Mest spännande var det när far
signalerade efter rastens slut och slappte på ångan vid
starten: - See ääpp . . . ropade han utåt sågrummet och drog
på startkolven. Ångan pyste och fräste runt maskinen,
dragremmarna klatschade mot remskivorna och cirkelklingornas
vinande ljud blandades med övriga ljudeffekter. Fem timmar av
tungt arbete återstod av 10-timmarsdagen!
Nåväl, det var inte bara på sågplatsen det arbetades. På
stationsplanen skalades långpålar och sågades props. Propsen
höggs i hela trädlängder i klenare skogsbestånd och kördes
fram till stationen fram på våren. Här vidtog sedan
justeringen. Först randbarkades veden med minst två
barkränder. Sedan kapades virket i fallande längder från 10
fot ner till tre fot i förhållande till toppdiametermåttet: Ju
kortare längd, dess mindre toppmått. Engelsmännen höll hårt
på exakta gruvstötter. Den färdiga propsen staplades så i
prydliga travar för torkning i sommarsolen, innan den lastades
på järnvägsvagnar för utskeppning över Karlskrona. Carl
Liljedal hade sina kolmilor ett stycke från sågen. Han flyttade
sedan till Lessebo, och min far fortsatte att kola några år
sedan sågverket lagts ner. Långpålar till fartygsmaster och
ledningsstolpar skalades med bandkniv och rullades upp i vältor
för torkning. De lastades sedan på "koppelvagnar"
för att via Lessebo fraktas till köparen.
Fagerhults by och jordbruket
Fagerhults by är naturligtvis mycket annorlunda år 1975 än
den var 1914. Lessebovägen ringlade fram genom byn och en och
annan grind stoppade framfarten. Kor och får gick ofta och
betade i vägkanten och likaså en skock höns. Jordbruksarbetet
var tungt med dåtida primitiva redskap och arbetsdagen lång.
Men stress förekom endast då regnhotad skörd skulle bärgas.
Redan vid sekelskiftet hade industrialiseringen börjat sätta
sina spår i lantbruksbefolkningens levnadsvanor: Man köpte
tyger, skor och redskap etc, som var fabrikstillverkade. Men
efter utrikeshandelns avstängning efter krigsutbrottet 1914,
upphörde utvecklingen i detta hänseende bland jordbrukama.
Lantbefolkningen återgick i stor utstrackning till att i första
hand producera alster för den egna familjens behov: Spannmål,
kött, ull, spånadsväxer o dyl. Man drack kaffe av rostad råg
eftersom kaffetilldelningen reserverades för festliga
tillfällen: barndop, julkalas och ysten m. m. Fåraveln och
linodlingen ökade under krigsåren och utgjorde ett bra
tillskott i hushållen. Fåren gav ull och kött, linet garn och
linfrö.
Första bilen och ullberedning
Fåren krävde bra hägnad, men det förekom emellertid ofta
att man såg fåren gå lösa och beta på vägkanterna. Det var
sällsynt att något får blev skadat i trafiken. Bilar saknades
helt. Jag tror det var 1915 som jag såg den första bilen
passera genom Fagerhult, möjligen något år tidigare . . . För
att hindra fåren att röra sig för mycket under klippningen
band man samman tre av fötterna med ett tygband. När
klippningen av ullen var klar tvättades och torkades densamma.
(En del fårägare föredrog att istället tvätta fåren före
klippningen). Sedan "skrubbades" ullen på en med stora
kardor utrustad bänk, vilket var en förberedning till
kardningen som därpå vidtog. Man spann och tvinnade därefter
"kemlorna" på spinnrocken. Strumpor, vantar och andra
yllepersedlar stickades alltid med betydIigt större format än
som syntes nödvändigt. Orsaken var att allt skulle
"valkas". Valkningen skedde med hjälp av varmt vatten
och såpa som plaggen gnuggades i. Där med var persedlama
färdiga med en mjuk filtliknande yta och utomordentligt
värmande. Dessutom krympta till lagom storlek.
Linodling
När häggen blommar är det tid att så, sen växer linet med
blommor små", heter det i visan. Till linodling valde man i
regel en åker som inte var allt för ogräsbemängd. Sedan
linstrået nått en höjd av 20-30 cm slog den lilla bå blomman
ut sina kälkar och de vackra blommorna lyste upp
landskapsbilden. Efter blomningen kom frösättningen och när
frökapslarna fram på hösten fått en ljusbrun färg var linet
färdigt för "röskning" (ryckas upp). Det ogräs som
inte plockats bort under växttiden, rensades bort vid
röskningen och linet torkades på hässjor. När linet blivit
torrt repades frökapslarna av och linfröet tröskades fram och
rensades. Då var linhalmen färdig för rötning. På en
stubbåker eller klövervall lades linet ut i strängar, där det
fick ligga tills det färdigrötats. Efter lufttorkning skulle
halmen slutligen bastetorkas.
Bastan bestod av ett timrat hus utrustat med en murad
gråstensugn och hyllfacksliknande stänger, men saknade
rökgång och skorsten. Framför bastan fanns en tillbyggnad, ett
skjul där brytningen skedde. Sedan linhalmen lagts på plats
inne i bastan tändes en ordentlig brasa i ugnen. När man så
märkte att elden tagit sig, stängdes dörren. Basteröken pyrde
sedan ut genom springorna i väggar och tak och den säregna
rökdoften spred sig över byn i höstmörkret. Efter några
timmar måste mer ved läggas i ugnen. Det var ett påfrestande
jobb före gasmaskernas tid, ty det gälde ju att spara på den
goda värmen .. . Något dygn senare var det tid för
"bråtningen" (brytningen). Ett halvt dussin bråtor
stod uppställda i basteskjulet och där bröts vedämnet i
strået bort och linfibrerna i ytskiktet blev kvar. Arbetet
måste utföras med stor omsorg, med utskakningar och dragningar.
En hel del av byns ungdom var samlade vid dessa bråtagillen,
där värdfolket bjöd på kaffe och andra förfriskningar.
Skaktningen var den behandling som sedan följde. I en
skäktestol bankades skäktavfallet bort från blånorna med
skäkteträet, en knivliknande tingest av stort format. Av
blånorna spänns sedan det finaste garnet till drälldukar och
brodérgarn m.m. Av skäkteavfallet vävdes grövre handdukar,
madrassvar o dyl.
Det linfrö som inte användes till utsäde, blev istället ett
bra kraftfoder till gödkalvar m. fl. Linfrövalling är också
duglig till människoföda.
Spinning förekom allmänt i bondehemmen vid den tiden. Och
vävde gjorde man också, allt mellan trasmattor och drälldukar.
Barnen fick hjälpa till med att "spola tutor".
Läcka byk
Tvätten var ett hårt jobb för kvinnorna på den tiden.
Oftast samlade man tvätt i stora mängder mellan varje byk.
Många saknade tvättstuga och fick elda under en trefotagryta,
som stod omgärdad med några stenar utomhus.Ett stort träkar,
uppställt på en bock, packades nästan fullt med tvätten.
Tvättmedel var soda och såpa, ibland även kalk och aska. När
vattnet kokade började man ösa detsamma över tvätten.
Träpluggen som satt i karets botten togs ur och tvättluten
började rinna (läcka) ner i baljan inunder. När varmvattnet
tog slut började man ösa tillbaka luten från baljan till
grytan. Sedan vattnet blivit tillräckligt hett igen upprepades
ösningen. Minst ett dussin "grytor" ansågs
behövligt. I regel kom alla ungdomarna i byn till platsen, och
pojkarna erbjöd sig ridderligt att ösa i flickornas ställe.
Sång och musik kunde också förekomma och någon gång bjöd
värdfolket på kaffe - trots ransoneringstiden. Det svåraste
arbetet hade flickorna dagen därpå, då alltsammans skulle
klappas och vridas i det ofta iskalla brunnsvattnet. Många
nutida tvättmaskinsägare kan känna sig tacksamma över
utvecklingen. Ja, man kunde göra mycket i hemmen på den tiden:
koka tvål (receptet har jag tyvärr glömt), koka plåster,
stöpa ljus och göra becktråd. Det sistnämnda minns jag än
hur man gör. Med syl och becktråd kunde man laga skor, seldon m
m.
Ystagillen och husförhör hörde hösten till. Det förstnämnda
var en trevlig avkoppling för byns kvinnor - det senare en
vånda för många inför risken att svara fel och staka sig vid
uppläsningen inför prästen.
Min far och andra . . .
Mycket vore att säga om byns färgstarka befolkning, men det
skulle bli allt för mycket att omnämna alla. Jag vill dock
säga ett par ord om den jag kände bäst - min FAR! Han var en
verkligt mångkunnig man, som klarade nästan allt han försökte
sig på. De olika yrkena var: bonde, snickare, sågmästare,
maskinist, smed, slaktare och kolare. När han t. ex. snickrade
en dörr hände det att han i smedjan gjorde både gångjärn,
lås och nyckel till densamma.
Som ung läste han i Lantmännabladet en beskrivning på hur man
tillverkade slagmask för grisslakt. Han tillverkade en sådan
och blev den förste i socknen som använde detta hjälpmedel,
som alltså förskonade djuren från den grymma metoden med slakt
utan bedövning. Det tog rätt lång tid innan reformen slog
igenom i hela socknen. En del bönder sa att det inte blev så
bra fläsk, när inte grisen fick skrika som förr!
Kändisar
De mest utomsocknes kända från min barndomsby Fagerhult är Bernhard Ekström, vilken så småningom blev RLF:s riksförbunds ordförande och Axel Davidson som sedemera blev bilhandlare i Växjö.
(Ur Ekebergas hembyggsförening 1977)
Jag minns jag min hemby Fagerhult
Del 2
- Av Karl Birger Samuelsson -
Första världskriget började lida mot sitt slut. Inte ens
den lilla skogsbyn i Småland hade blivit opåverkad:
Livsmedelsbristen gjorde sig kännbar. Mödrar från barnrika
familjer i angränsande brukssamhällen vallfärdade till byn och
bad att få, eller få köpa något matnyttigt. Alldeles
tomhänta gick dom väl sällan från byn, men det fanns inte
mycket att undvara. Krigsårens torksomrar gav dåliga skördar
på de stegbundna tegarna. Surrogatvaror av olika slag
tillverkades och släpptes ut på marknaden.: Potatisflingor som
föreföl1 bestå av torkade potatisskal, skor med sulor av
papper inlimmat i en tunn skinnbeklädnad, tvålar som till 90 %
bestod av en slaggklump med en hinna av tvål, etc. Många blev
rika på surret. Det var verkligen "fri företagsamhet"
på den tiden . . .
Så kom då äntligen hösten 1918 då vapenstilleståndet
inträdde. Världcns folk drog en lättnadens suck. Men mycket
fanns ännu kvar som följde i krigets spår. En influensaepidemi
som kallades "spanska sjukan" drog fram over landet.
Många unga människor, särskilt vid militärförläggningar,
gick bort för alltid. Andra blev invalidiserade för återstoden
av sitt liv. Även vår by hade sina offer för farsoten.
Dyrtiden som rått under kriget fortsatte oförminskat ännu
några år. "Det blir aldrig normala tider mer",
började gammalt folk att säga.
Aldrig mera krig
Men krigsslutet betydde dock, att en gnista av hopp hade
tänts om bättre tider. "Aldrig mera krig" var
parollen. En klockspelaregrupp som hette fredsklockorna reste
runt om i landet och spelade i ordenshus och folketshuslokaler i
samhällena. En viss kyrklig väckelse var också märkbar en tid
framöver.
Lastbilen tar upp tavlan i trafiken
20-talet närmade sig . . . 1918 anskaffade AB Karlskrona
träexport ett par traktorliknande lastbilar utrustade med
järnhjul klädda med hårdgummi på bakhjulen och smala däck
på de små framhjulen. Dessa blev ett nytt inslag i trafiken på
Fagerhultsvägen bland hästskjutsar, cyklister och en och annan
motorcyklist. Personbilar var ännu tämligen sällsynta i
sammanhanget. Lastbilarna skramlade där de drog fram, så
signalhornet kom sällan till användning. Bilarna saknade
förarehytt, men hade en vindruta som satt i en träram indelade
i fyra rutor. Liknade således en vanlig fönsterbåge. Förarna
var vintertid utrustade med fårskinnspälsar som skydd mot
kylan. Både hästar och kor, och en hel del äldre folk, hyste i
början stor rädsla för "vidundren". Lastbilarna fick
med åren tvenne offer.
Flottningen och järnvägen
Sedan mannaminne tillbaka i tiden hade flottning bedrivits i
Fagerhultsån, lilksom i andra Smaländska vattendrag. AB
Karlskrona Träexport, flottade årligen sedan många år
tillbaka, allt timmer som avverkades i åns närhet, ner till
sjön Läen. Man hade byggt "ståmmen" vid Älgasjön,
Kvarndammen och Hulterstadsmader. På dessa platser dämdes
vattnet upp under vårfloden, och släpptes sedan ut igen
efterhand som timret flöt fram i ån. Att vara flottare krävde
både erfarenhet, rådighet och styrka. Före gummistövlarnas
tid var det också ett problem att hålla fötterna torra vid
raska ingripanden i det iskalla vattnet. Flottningsarbetet
började vid islossningstiden med att stockarna rullades ut i
vattnet. Nagon gång i tiden hade flottningen utgått från
Sandsjön, men merendels utgick man från Dunemader eller
Norrsjön. Timret släpptes i första etappen fram till
Älgasjön. Där fick man dra timret med "spelbåter"
fram till södra änden av sjön. Ofta förekom
"stockspelningen, nattetid, vid vindstilla. Efter Älgasjön
var Kvarndammen nästa etappmal. Nedanför Kvarndammen, nära
åbron, fanns en flyttningsränna byggd av trä, en sådan ränna
till fanns längre upp i ån. Så var då stockarna framme vid
Hulterstads mader. Härifrån fortsatte sista delsträckan ner
till lilla Lä, som var en förlöpare till sjön Läen förenad
med ett trångt sund.
Det var en trång och skärvig åfåra där flotten drog fram.
Man "tjingade upp," d.v.s. drog upp stockarna på
strandkanten på ett knepigt vis, som flotten sedan gled mot,
förbi skären. Detta var en konst som krävde lång erfarenhet
att lära. Varje flottare hade ett "pass", sin
delsträcka att ansvara för. Timret fick inte stoppa och bilda
bråtar, som skulle bli till stor skada för hela arbetslaget. Ju
bättre en flottare kunde bygga upp sin delsträck, desto
ledigare fick han det själv samtidigt som hans kamrater också
hade fördel härav. Och förtjänsten var relativt god, tack
vare att de flesta av karlarna var yrkeskunniga och
samarbetsvilliga. En van flottare hade skapligt betalt, när han
arbetade på tidlön, och ackordsförtjänsten var ju helt
beroende av ett enigt och kunnigt arbetslag. Flottningen var
något man såg fram mot på senvintern. "Det ar inte
lönande att börja på något nytt jobb före flottningen, var
det någon som brukade säga." Flottarna lämnade av timret
vid lilla Lä, en förlöpare till sjön Läen. En med länsjärn
sammanfogad kedja av stockar, förankrad i strandkanten på ömse
sidor av den smala sjön, höll timmermassan på plats.
Därifrån drogs timret i "flackar" (mindre
länsknippen: med motorbåt till Djurhult i Lessebo f.v.b. till
pappersbruket eller sågverket vid Öjen. Klenare virke
transporterades i pråmar med motorbåt till Lessebo. Det ar
säkerligen otaliga mängder timmer, som transporterats den
farleden från Ekeberga socken till pappersbruket och sågverket
i Lessebo.
Men bilismen blev flottningens och Kostajärnvägens baneman.
1926 var sista året flottleden kom till användning. Och
därmed förlorade bygden ett inslag i samhällsbilden. Nya
snabbare lastbilar kom i marknaden. Det blev lika billigt att
lasta upp timret vid skogsvägarna och köra direkt till
sågverket. Nu ett halvsekel senare ar snart flottningen ett
avslutat kapitel i hela Sverige, med undantag av ett par
väglösa områden i övre Norrland.
Bilismens andra offer. Kostabanan
Ett andra offer för lastbilen blev: Kosta-Lessebo Järnväg
AB, som trafikerade linjen Lessebo - Kosta - Målerås södra.
Kosta glasbruk byggde järnvägen i slutet av 1880-talet för att
lösa brukets transportproblem. Men säkerligen var det i lika
stor utsträckning med tanke på virkestransporter. Glasbrukets
VD Hummel var jägmästare och bruket bedrev stora
skogsavverkningar, med sågverk vid Visjön och Blågöl. Virket
utlastades vid Kosta station och forslades över Lessebo eller
Målerås till avnämaren. Virket från sågen i Åhult kördes
med hästar till Kosta station för utlastning. I senare tid,
åren 1918-1920, transporterades virket från sågverket vid
Sandsjön med Träexportens förut nämnda lastbilar till Kosta
station, där det justerades och utlastades. Några år senare
började lastbilarna att hämta stockarna vid hyggena och sågat
virke vid sågverken, ja t.o.m. vid järnvägens upplagsplatser.
När så personbilen tog resenärerna, då hade järnvägen snart
sålt den sista biljetten . . .
Ett fordon som före bilarnas tid väckte stor uppmärksamhet på
Fagerhultsvagen, var grosshandlaren och senare konsuln August
Andrés statliga ekipage; Herrgårdsvagn förspänd med vackra
hästar i glänsande seltyg, med livréklädd kusk, själv i
ensamt majestät med sin kraftiga stofthydda i baksätet. Konsul
André var intressent och VD i AB Karlskrona Träexport. Närmast
under honom i skogsförvaltningen lydde: Karl Arvidsson i
Hovmantorp, Ludvig Arvidsson i Lessebo och Arvid Rålin i
Fagerhult. Samtliga åtnjöt konsulns fulla förtroende, och
kunde arbeta nästan självständigt. Omkring 1922 slutade André
som chef för Träexporten och hade sedan Lessebo Gård kvar,
vars fina djurbesättning var hans stora stolthet. Jägmästare
Vinblad utsågs till ny chef. Vinblad skulle försöka driva
bolaget mera lönsamt genom lönesänkning. Resultatet blev att
en skogsarbetarefack förening bildades. Den första i Småland.
Karlskrona träexport ändrade i mitten av 20-talet namnet till:
AB Lessebo Skogar.
Kraftstationsbygget vid kvarnfallet
"Ljus över byn" stod att läsa på en väggannons
uppsatt på järnvägsmagasinet vid Ekeberga station våren 1918.
"Byamannen i Fagerhult kallas till sammanträde i min bostad
den (dato) för att diskutera möjligheten att bygga ett
kraftverk vid gamla Kvarnfallet i Fagerhultsån",
undertecknat Axel Davidsson. Mötet hölls, men frågan bordlades
med hänsyn till dyrtiden och bristen på materiel. Hösten 1919
flyttade Axel Davidsson till Växjö, och frågan blev vilande
till år 1921. Vid den tiden var befolkningen i Kosta egna hem,
Hulterstad och Källeskruv också beredda att medverka. En
elektrisk andelsförening bildades och på sommaren 1922 startade
kraftverksbygget. Samtidigt utfördes installationsarbetet i
bostäder och andra lokaler. Skogsförvaltare Arvid Rålin deltog
med stort intresse i kraftverksbygget. Han utförde bl .a.
utstakningen av kraftledningslinjerna. Rålin var väl insatt i
anläggningsarheten och hade tidigare varit konsul Andrés
tekniska medhjälpare vid dennes uppförande av den ståtliga
villa, som nu är prästgård i Lessebo.
Förvaltaretjänsten i Fagerhult ändrades åter till
skogvaktaretjänst, och Rålin flyttade sedan till Lenhovda och
fick anställning som förman vid Vägförvaltningen.
Anbud infordrades på kraftverksbygget som gav till resultat, att
ett anbud från Albin Jonsson i Hulterstad gällande dammvallen
godtogs. Min far Carl Peter Samuelsson åtog sig att bygga
mittenpartiet som omfattade utgrävning, formsättning och
gjutning av betongkonstruktionen jämte dammluckor etc. Den s.k.
"isgrinden" en tät gallervägg som skulle förhindra
att isflak, fiskar, trädgrenar och annat olämpligt material,
skulle dras in i turbinerna, tillverkades hemma på gården i
Fagerhult. Detsamma gällde också tillverkningen av beslag till
dammluckor, skyddsräcken m.m. Jag var själv också med i
smedjan många timmar den sommaren. Arbetet på byggnadsplatsen
började med utgrävning till över två meter under åbottnen.
Vattnet leddes förbi grävningsplatsen i en träränna. Men
mycket vatten trängde in från bottnen och sidoma. Då kom Fars
mångkunnighet väl till pass. Han tillverkade en pump av fyra
långa och breda bräder. Bottenventil var en liten trälucka med
gångjärn av läder. Ett "berett" kalvskinn fästes i
toppänden på en lång trästång, med skinnets flikar fästade
med remmar vid stången likt ett till hälften utspänt paraply.
Så var pumpen klar. Och den funkade också. För att sedan
slippa från att dra pumpen för hand tillverkade han ett
vattenhjul, som sedan kopplades till pumpen. En svängbar
lyftkran gjorde han slutligen, med hjälp av delar från en
vanlig stubbrytare. Också den kom till god nytta vid
kraftstationsbygget. År 1922 på årets sista dag stod
kraftverket färdigt. Per Friberg i Källeskruv hade byggt
maskinhuset. Turbiner och generatorer var på plats och hade
börjat rotera och alstra energi. Kraftlinjen till Fagerhult var
klar, och vi som bodde i byn var de första som fick se undret
när lamporna tändes. Det blev så ovanligt ljust over byn, när
ytterlamporna tändes, vid gårdarna i vintermörkret. En ny epok
i byns historia hade inträtt på tröskeln till 1923.
Kraftverkets övriga abonnenter fick ljuset några dagar senare.
Sjösänkningsepoken
Redan på 1840-talet hade man börjat sänka mindre sjöar
här i landet. I området som gränsade till Lessebo var det den
legendariske bergsrådet Aschan som införde nyheten. Och det var
en sak, som vann gehör. Orsaken var väl närmast att få föda
till kreaturen för att skänka en bättre avkastning till
livsmedel. Befolkningstillväxten, som ökat sedan
krigsutskrivningarna upphört, krävde ökad
livsmedelsproduktion. Många svalt i de fattiga hemmen, särskilt
vintertid. Det blev snart en verklig rusch att sänka sjöar.
Varje by med självaktning måste ha minst en slåttersjö. I
Fagerhult var det Hagsjön, som ligger alldeles intill byn, som
togs i anspråk. En utloppskanal grävdes och sjön torrlades.
Efter några år började gräset komma upp och täckte snart
hela sjöbottnen. Min farfar Samuel Petersson, mindes hur bra
gräset växte i början. "Det var märkligt hur långt och
kraftigt det var, det var nära halvannan aln långt den första
tiden", sa han. Och säkert blev det ett gott tillskott för
utfodringen av djuren under vintertid. Det odlades på den tiden
inga vallväxter. Åkerjorden sparades för odling av råg, korn
och potatis, samt lin för spånad. Brödet måste stå framför
allt annat. Höet måste tas från ängar och slåttermader.
Hagsjöhöet skördades kollektivt av byamannen, som fick ställa
upp med folk i förhållande till hemmansdelens storlek, höet
fördelades efter samma regler. Eftersom byn omfattade 2 hemman =
2 mantal så fick den som brukade en
"åttondedelsgård" en 16-del av höet, en
fjärdingsgård en 8-del o.s.v. Byn hade dessutom del i en annan
slåttersjö, Fetsjön, där Hesslebäcken utmynnade. Hessle
byalag hade också del i Fetsjön eftersom Hesslebäcken utgjorde
sockengräns mot Hovmantorp. Vid Hagsjöns utlopp i kanalen fanns
ett stämme med en dammlucka. Varje höst dämdes vattnet upp
over Hagsjön, för att sedan släppas ut igen på våren.
Avsikten med detta var att skydda gräsrötterna under vintern,
och samtidigt få en del gödande slamm, som kom från de två5
bäckarna som utmynnade i sjön. På byastämman under våren
utsågs den som skulle se till, att detta blev gjort i rätt tid.
Även andra av byns gemensamma angelägenheter behandlades, på
den årligen återkommande byastämman.
Vinternöje på Hagsjön
Vintertid var Hagsjön till stort nöje för oss barn. Enkla
hemtillverkade skridskor och "rundåka" var den
utrustning vi fick klara oss med. En rundåka framställdes genom
att man slog ner en påle i sjöbottnen, som gick upp ca en meter
over iskanten. I pålens topp slog man sedan fast en kraftig
järnteg. Sedan borrades ett hål i en lång trästång ett
stycke från rotändan. Stången hängdes sedan över på
järntenen, och en kraftig kälke bands fast vid stångens
lillända. Och sen kunde karusellen börja . . . Det var det
allra roligaste man visste på hela vintern . . .
Efter ett halvsekel började växtligheten på Hagsjön att
försämras. Säkerligen är det otaliga "bojor" hö,
som burits upp till madhusen runt slåttersjön under alla åren.
En lantbrukskonsulent gav lantbrukarna rådet, att sänka sjön
ytterligare för uppodling. År 1924 enades man om detta och
utbjöd arbetet på entreprenad. Det lägsta anbudet lämnades av
en gammal anläggningsarbetare från Urshult. Det var på grund
av efterkrigsdepressionen som var rådande, ett lågt anbud som
antogs. Den svängkran , som min far tillverkat för
kraftstationsbygget, lånades till utgrävningen.
"Kanal-August" hade full arbetsstyrka med sig från
hemsocknen, duktiga arbetare som utförde ett hårt arbete för
en ringa lön. Ett par tre år senare kunde man börja plöja
marken, som sedan gav god avkastning ett tjugotal år framöver.
Men sedan började matjordslagret sjunka ihop alltmer och
stenarna tränga fram från bottnen. Nu år 1979 ar det inte
mycket kvar av Hagsjön, som ar odlingsvärt.
Som före detta Fagerhultsbo ställer jag därför frågan? Vore
det inte skäl för att låta Hagsjön återuppstå som en riktig
sjö? Genom uppdämning? För fiskodling och som tillhåll för
vattenfåglar. Tänk så vackert med en vattenspegel på
sommaren. Och så hjälper man ju också naturen med att höja
grundvattnet. . .
Min farfar berättar om "Calmareresan"
Som avslutning vill jag nämna om, vilken
upplevelse det var för min farfar på hans första
"Calmareresa".
Det var rätt vanligt på 1850-talet, att Fagerhultsbönderna
körde ända ner till Kalmar och sålde björkved, hudar och
skinn och annat de kunde avyttra, sa han. De körde merendels
vintertid, då isarna bar och möjliggjorde genvägar. Det var i
alla fall ca 8 mil dit ner. Till Växjö var det betydligt
närmare, men priserna var förmånligare i Kalmar, som ju var
sjöstad. M.a.o. de kunde sälja dyrt och köpa billigt. För
pengarna köpte de i regel salt sill, brännvin och ibland även
kaffe och snus. Farfar fick en gång som barn följa med sin
fosterfar Johannes Jonsson på en sådan färd. "Det var
märkligt att få se så mycket folk som det var i Calmare, och
så många handelsbodar det fanns där" sa han. Men allra
märkligaste var, att långt fram på natten höra när
nattväckaren gick om i staden och ropade ut timslagen:
"Klockan ar elva slagen, måtte Gud bevara staden."
Ja, säkerligen var detta en stor upplevelse för en liten pojke
uppe från skogsbygden.
(Ur Ekebergas hembyggsförening 1978-1979)
Om soldattorpen i Ekeberga (utdrag)
- Av Nils Hammarby -
Nr 112 Fagerhults Södregård
Beläget på gårdens inägor. Vid syn år 1887 anbefalles mindre
reparationer och des uppges vid samma tillfälle att soldaten
åtnjuter kontant lön av roten och att torpet är utarrenderat.
Revs omkring år 1948 och lär vara återuppbyggt som sommarstuga
någonstans vid Helgasjön.
(Utdrag ur en artikel i Ekebergas hembyggsförening 1980)
Om du har kommit till denna
sida direkt då kan du nå indexsidan via indexsida.
If you came here to this page directly than you can reach the
index page via
index page.
Paul Menso, Tollered, Sweden.
Uppdaterades senast: 19 december 2024